När jag var på ett möte på rehab nu i veckan,

(där jag går på behandling för min utmattning)

 fick jag göra ett test angående hjärntrötthet.

Att vara hjärntrött är ju något som inte syns utanpå,

inte kanske märks för andra än en själv,

och ibland kan faktisk jag själv tvivla på dessa symptom.

För är det inte bara som jag inbillar mig?

Är det kanske inget fel på mig alls?

Jag kanske bara är sjåpig?

Det är på något sätt lite skämmigt -

den här sjukdomen.

Att vara trött...det är väl bara att "komma igen"!

Trötta är väl alla emellanåt...

Nåväl, jag gjorde det här testet.

Om man fick en summa på 10,5 eller mer i svarsummeringen

så visar det på problem med hjärntrötthet som behöver behandlas eller utredas.

Summan på mina svar blev 18.

Det kändes först jättehemsk.

Jag blev rädd.

Men sen tänkte jag att "ok -så bra. Nu vet jag vad det är för fel på mig.

Jag ÄR hjärntrött".

Så nu får jag istället ta mina symptom på allvar.

Och lära mig att leva med den här nya hjärnan,

så att den kan läka för att så småningom bli lite piggare.

Och jag behöver inte tänka att jag är svag och skämmas för att jag inte orkar.

Jag hittar inte på, jag är faktisk sjuk och det finns fler än jag som mår så här.

Det är svårt att tro - för som sagt;

det syns inte utanpå.

Man kan se glad och pigg ut - trots att hjärnan inte är pigg.

Men...

idag är det fredag

och jag har fyllt huset med höstiga fredagsbuketter!

Ja, mina dahlior blommar fortfarande!

Igår var min bror här hos mej. 

Han har fått tillbaka sitt körkort 

efter att han nu tillfrisknat efter sin stroke som han drabbades av för snart ett år sen.

Hurra vilken lycka och befrielse för honom,

att kunna ta sig dit han vill när han vill utan att vara beroende av skjuts eller att ta buss!

Så nu kunde han ta bilen hit,

och vi åt lunch tillsammans och var ute och promenerade.

Mysigt!

Hoppas på lite sol till helgen, 

kanske att vi kan ta en tur ut på sjön med båten innan vi ska ta upp den för vintern!

Trevlig helg!

 39 år!

Ja, så länge har vi varit tillsammans,

jag och min N.

8 oktober 1983 träffades vi för första gången.

Och sen dess har det varit vi två.

Min älskade, min man, min bästa vän,

min kärlek, min trygghet och mitt stora stöd i med och motgångar.

Ja, mitt allt i livet!

Vi har haft det tufft emellanåt,

kämpigt ekonomiskt när våra tre barn var små,

och mycket jobbigt men också mycket härligt och roligt som hänt oss

 -precis så som det gör för oss alla.

Men genom allt en stor, stor kärlek till varandra.

Så, 

hurra för kärleken!

Vi firade med att åka iväg på en mysig hotellövernattning.

Inte så långt bort,

bara till Mullsjö Hotell.

Här har vi aldrig varit förut ( jo, i Mullsjö har vi varit men inte på hotellet)

och blev väldigt positivt överraskade.

Vi blev bjudna på "afternoon tea", 

med kex, ost och frukt och goda kakor när vi kom dit.

Gott!

Hotellet ligger fint lite utanför samhället alldeles vid sjön.

Mysigt, med nyrenoverade rum 

och fin relaxavdelning där vi tillbringade eftermiddagen med att simma och bada bastu.

Utanför fönstren strilade höstregnet ner, men vi hade det härligt här inne.

Dessutom hade vi poolen helt för oss själva!

På kvällen åt vi en trerätters middag.

Först Toast Skagen med sikrom o citron,

 sen huvudrätten;

vildsvinsstek med smörstekta kantareller, 

chevrecreme och blåbärsbalsamico & potatisgratäng

och till sist dessert: 

hallon-champagnedessert med brynt smörkräm,

 halloncoulis och krossad choklad.

Allt var väldigt, väldigt gott!! 

Dagen efter sken solen utanför vårt hotellfönster!

Vilken tur - för vi skulle gå på vandring i Ryfors, 

som ligger strax väster om Mullsjö.

Här kan man gå flera olika leder,

vi gick Ryforsleden - den orangea - som är 6,5 km lång 

och går genom den gamla bruksfastigheten Ryfors ägor,

med anor från 1700-talet.

Vi gick först genom "gammelskogen",

en skog som är naturreservat och stått orörd sen 1700-talet.

Höga gamla granar, vackra mossor och små skira svampar

 Balanserade över "Pinnabron"...

...en bro byggd av glesa slanor av gran,

halt och ganska läskigt att gå över.

Man vill ju inte ramla i ån!

Förbi Skandinaviens första golfbana (anlagd 1888) 

som fortfarande är i bruk,

och här uppe kan man vid klart väder se ända bort mot Grännabergen.

Men vädret var inte så klart idag som vi trodde på morgonen,

nej, det regnade en hel del emellanåt!

Men vi såg en räv här istället för utsikten,

alldeles framför oss dök den upp.

Stannade upp lite och tittade på oss innan den slank iväg in i skogen igen.

Så fin!

I'm singing (dancing) in the rain...!

Ja, vi njöt så mycket av både vandringen, vyerna och vädret!

Vi passerade också Ryfors nedre kraftverk,

där vattnet dånade ner från den spegelblanka dammen.

Utsikt över sjön Såken, 

strax innan vi kom tillbaka till startpunkten.

En väldigt fin vandringsled!

Vi har faktiskt gått här en gång tidigare, förra sommaren.

Då var det varmt, massor av blommor, 

och mängder med fjärilar.

Nu höst med skogen glödande i höstfärger,

ösregn  emellanåt, och det doftade av skog, 

svampar och fuktig mossa, luften var mild och syremättad.

Ja, en alldeles perfekt och så vacker 

oktoberdag!!!

Vi hade en alldeles underbar helgtripp!

Men hu, vilket ruskväder det varit de senaste dagarna!

Ja, idag har jag knappt stuckit näsan utanför dörren.

Tänkte att jag skulle gå ut en sväng i skogen - precis som jag brukar - 

trots regnet och blåsten idag.

Men nä, idag det blev inte så...

Men, 

ett boktips kan väl passa bra om det ska fortsätta att vara sånt här innesittarväder? 

Jag har ju läst ut ännu en bok!

Ja, det har blivit ganska mycket läsning de senaste månaderna när jag varit sjukskriven.

Men bara på morgonen, eller förmiddagen.

Sen orkar min trötta hjärna inte mer läsning.

Den här boken

Sanningen om Audrey Wilde

av Eve Chase

var dock inte så bra som jag trodde.

Jo, har finns spänning, dramatik och mörka hemligheter,

och fina miljöbeskrivningar.

Men det känns ändå lite platt och tråkigt,

jag får ingen direkt känsla för någon av karaktärerna i boken.

Men eftersom det är en bok som handlar om ett olöst försvinnande,

så läser jag vidare, jag måste ju få veta vad som hänt!

Jag tycker att det blev ett bra slut på berättelsen ändå,

men i övrigt en bok som jag som sagt inte riktigt föll för.

Om bokens handling på Bokus:

När femtonåriga Margot och hennes tre systrar kommer till Applecote Manor i juni 1959

 förväntar de sig en stillsam engelsk sommar på landet. 

Istället finner de att deras faster och farbror fortfarande inte rest sig 

efter tragedin fem år tidigare: när dottern Audrey försvann.

Medan systrarna splittras av nya spänningar när två stiliga pojkar uppvaktar dem,

märker Margot att hon mer och mer dras in i livet Audrey lämnade efter sig.

Och när en het sommardag tar en dödlig vändning 

måste flickorna enas kring ett otänkbart val, eller slitas isär för alltid.

Över femtio år senare förälskar sig Jessie i Appelcote Manor, 

och övertalar sin man att det är den perfekta platsen för deras barn att växa upp. 

Men huset har en kuslig historia, och omgärdas av märkliga rykten.

Höstbilder.

Mest regniga, blåsiga och råkalla dagar, 

men också några dagar med sol och blå himmel

hade vi förra veckan.

Vid "min" sjö en solig dag.

Värmande sol och vindstilla.

Det blev ett dopp här från klippan.

13 grader i vattnet 

- och en obeskrivligt härlig känsla att ta några simtag i det klara, friska vattnet!

En annan dag  blåste det friskt! 

Vattnet brusade mot stranden, 

och bryggan hoppade i vågorna...

Här var jag också en dag.

På ögonakuten igen för att kolla mina ögon.

Mindre roligt...men det såg bra ut ialla fall.

Ett besök hos Emil och Alice i lördags.

De håller på att göra i ordning sin lilla ladugård.

De har rivit en del av den bortre delen som var i dåligt skick,

och håller på att brädfodra den gamla timmerväggen som varit en mellanvägg inne i ladugården förut.

Men det ösregnar emellanåt...

 

1 oktober - HÖST!

Kvällsljus vid bryggan.

Vi gick en kvällspromenad i går kväll.

Vi blev överraskade av hur snabbt mörkret föll,

strax efter sju var det nästan mörkt...

Det är mysigt med hösten, 

naturen är så vacker, luften är klar och lätt att andas,

höstblommorna vackra...

Men det här mörkret 

- det har jag verkligen svårt för.

Och vetskapen om att det är så långt kvar tills det blir ljust igen.