Dagens Dörr

...är juligt röd 

och finns i Positano, 

på Amalfikusten i Italien

Men hallå, vilket väder...!

Det har blåst och snöat på tvären, sen övergick det till regn och ännu mera blåst. Och snön som föll förvandlades tills slask upp till knävecken...nåja, nästan i alla fall.

Det behövs lite ljusglimtar i det här ruskvädret. 

 Så jag bjuder på lite bilder från en solig novemberdag på Amalfikusten, närmare bestämt från 

Ravello, 

där den här kända vyn kan beskådas:

Vackert, eller hur?

Ravello är en liten by som ligger högt uppe på en klippa, och blickar ut över Amalfikusten.

På slingriga, smala väg körde vi dit. 

Ja, det allra smalaste man kan tänka sig...knappt så att en bil fick plats på vägen-men det var inte enkelriktat...

Tyvärr finns ingen bild på just den här sträckan. 

Min syster som satt bredvid fotade genom bilfönstret ibland, och efteråt frågade jag henne varför hon inte fotat just den här smala, och otroligt kurviga vägen?

"Nä, jag var liksom i chocktillstånd då vi körde där" blev svaret...

(Så det här är en av de bredare vägarna....)

Genom lilla staden Amalfi...

och uppför berget,

till vackra lilla 

Ravello.

Här har flera kända personer bott, 

som t.ex. kompositören Richard Wagner, filmstjärnan Greta Garbo och presidenthustrun Jackie Kennedy. 

En av sevärdheterna här är Villa Rufolo, med sin vackra trädgård.

Den byggdes på 1200-talet av familjen Rufolo, men såldes på 1800-talet. En  skotsk botaniker köpte stället, renoverade huset och anlade den vackra trädgården som vi besökte.

Här hos oss är ju penseér vårblommor, 

men här var de nyplanterade i krukor överallt, i november.

Så fint!

Högt, högt upp i bergen...

Efter besöket här åkte vi ner och åt lunch 

i lilla mysiga byn 

Minori 

vid havet.

Helt fantastiskt god pasta med fisk, och så det godaste kaffet som finns, 

Mums!

Sorrento

En regnig dag på Amalfikusten körde vi på slingriga vägar över bergen 

till denna stad som ligger på en bergsplatå med branta stup ned till Medelhavet.

Den här staden föll jag för, 

trots regnet som hängde i luften och de tjocka molnen som täckte himlen den här dagen.

Så mysig!

Mitt i stan ligger Piazza Tasso, 

som fått sitt namn efter den här mannen, 

författaren Torquato Tasso

Från Piazza Tasso utgår Corso Italia, 

huvudgatan genom stan.

Stan höll som bäst på att julpyntas så vackert med girlanger och belysning.

Här fanns gott om fina butiker, 

cafeer och restauranger.

Den gamla delen av stan börjar här, 

och det var så mysigt att strosa runt här i de smala gränderna.

Söta och goda italienska citroner! 

Smala gränder

 - praktiskt med en liiiten bil!

Här fanns en vacker gammal kyrka 

med en mysig innergård,  

Chiesa di San Francesco

Sorrento har en fantastisk utsikt över havet från sitt läge högt uppe på klipplatån. 

Trots att det var så mulet kunde man ändå ana storstaden Neapel på andra sidan bukten, och vulkanen Vesuvius genom dimmolnen. 

Jaa, jag gillade verkligen den här staden, 

så mysig och charmig med en riktig syditaliensk stämning.

Tror att jag måste resa tillbaka hit nån gång!

Veckans Fönster

Julpyntat

var det här, 

i en julglittrande butik i en gränd i 

Sorrento, Italien.

Pompeji 

strax utanför Neapel, alldeles vid vulkanen Vesuvius fot, 

var en livlig stad med handel, teater, bordeller, forum, villor och hus,

och en stor amfiteater 

År 79 ödeläggs hela staden av ett fruktansvärt utbrott från Vesuvius, 

och staden ligger begravd i mer än 1000 år. 

Vi åkte hit en dag, 

och gick runt här på gatorna från romartiden, 

tittade in i hus som är fantastiskt väl bevarade,

Man har bevarat gipsavtryck av många människor, 

som överrumplades av den heta askan från vulkanutbrottet.

När jag gick i lågstadiet berättade min fröken om Pompeji och hur människorna blev begravda i staden.

Jag blev så berörd av detta, och ända sen dess har jag velat se det här med egna ögon.

Och det var verkligen fascinerande, och omtumlande att vara här. 

Det är onekligen en märklig känsla att gå på gatstenar som folk gått på för så längesen, titta in i husen och se de skräckslagna människorna....

Man tror att människorna alldeles för sent förstod faran, och därför inte hann fly undan. De hade ingen anledning att frukta Vesuvius, som då var ett stort grönskande berg. Det senaste utbrottet låg 1.600 år tillbaka i tiden, och förmodligen var man ovetande om att det var en vulkan.

Tills den här morgonen, i augusti år 79 e.kr.

Pompeji,

 med Vesuvius i bakgrunden.

Nu är det över en vecka sen jag kom hem från Italien.

Vi hade några fina, härliga och uppleveserika dagar på den  fantastiskt vackra Amalfikusten, några mil söder om Neapel, min syster och jag.

Vi bodde i den lilla byn Furore, 

som klänger på klipporna med havet nedanför. 

Vi hade milsvid utsikt över havet från vårt rum på Hostaria di Bacco.

Vi hade nog väntat oss bättre väder... Det var lite regnigt emellanåt, och åskade rejält några kvällar. Men vi hade sol också och behövde inte frysa, för det var milt och ljumt, ca 18-20 grader. Skönt!

Vi hyrde bil på flygplatsen i Neapel, 

som vi körde omkring i på slingriga vägar. 

Jag har kört på kurviga serpentinvägar förr, men alltså de här vägarna tog ju priset! 

Jösses som det svängde...

och hjälp så smalt det var emellanåt....

och vilka branta backar...

typ lodrät upp-eller nerför...

Har man kört bil här, ja. då kan man nog köra bil överallt. 

Tur att vi valde att hyra en relativt liten bil!

Först körde vi till Positano.

En mysig liten stad, 

med hus i glada färger som klängde uppför bergväggen. 

Lite regnigt var det som sagt, men å, så vackert ändå.

Smala gränder, och mycket växtlighet.

Vi gick in i några konstgallerier, 

med konstverk som var lite upp-o-ner...

Så fint, med havet som var vilt och brusande....

Senare när vi kommit tillbaka till hotellet blev det ett maffigt åskväder.