Höstfärger...

Det är så vackert ute nu, även mulna dagar. 

Som i går; 

vi var ute i skogen och gick tipspromenad.

Roligt!

Kluriga frågor, men inte alltför svåra.

Helgen avslutades med biobesök.

Vi såg filmen

Alla tiders kvinnor.

En film som utspelar sig i slutet på 1970-talet, 

och handlar om femtonåriga Jamie och tre kvinnor i hans liv;

hans mamma, hans kompis Julie och en ung kvinna som är inneboende i deras stora gamla hus.

Mamman spelas av Annette Bening, och hon är helt enkelt lysande i sin roll!

Hennes minspel och repliker är obetalbara!

Hon är 55 år, och fick alltså sin son sent i livet (40 år). Hon är ensam med honom, pappan finns inte i deras liv. Dorothea känner att hon inte räcker till längre i sin fostran av tonårssonen, och ber därför Jamies bästa vän Julie och deras inneboende 25-åriga hyresgäst Abbie om hjälp med detta. Det blir dock inte riktigt som hon tänkt sig...

Förutom dessa kvinnor bor även en manlig hyresgäst i huset, 

bilmekanikern och krukmakaren (!) William.

Det är en charmig och annorlunda film, full av livsinsikter, härlig musik och dråplig humor och med fantastiska skådespelarinsatser.

En film som man inte glömmer,

sevärd!

Två filmtips.

Mud

 ...en film som inte är helt ny, den är från 2012.

Malcolm  McConaughey har en av huvudrollerna i filmen, och han är riktigt bra, liksom de unga pojkarna som har de andra huvudrollerna i filmen. Speciellt unge Tye Sheridan som spelar rollen som Ellis.

Filmen utspelar sig i amerikanska södern och handlar om två pojkar i de yngre tonåren som möter en man på flykt (McConaughey) och hjälper honom att återförenas med sitt livs kärlek och undkomma dem som jagar honom.

En fin och lagom spännande film med mycket själ och värme. 

Sevärd!

Och så den annorlunda och  minnesvärda  

Wild Tales.

En mustig argentinsk film som handlar om hämnd. En film som är både brutal, mörk och hemsk samtidigt som den är rolig, charmig och härlig. Det är en episodfilm, med sex olika historier och många olika skådespelare, men alla är otroligt bra i sina roller. Oförutsägbar och överraskande, där karaktärerna lever ut sin ilska på ett sätt som man aldrig skulle våga göra, men kanske fantiserat om i smyg när man känts sig förorättad och kränkt... 

En härlig, rolig och annorlunda film!

Här kommer ett klipp från filmen:

Mycket positivt omtalad och omskriven är den här boken, som också blivit film;

Gone Girl 

av Gillian Flynn.

Nu har jag både läst boken och sett filmen.

Och vad tyckte jag då? Nja...sådär. Blev nog lite besviken - eller hade för höga förväntningar på vad jag skulle få uppleva. För sanningen är att jag inte blev så imponerad faktiskt. Visst, det är en genomtänkt och smart skriven roman, men det som skulle vara en oväntad vändning i boken överraskade inte mig så mycket faktiskt. Första halvan av boken tyckte jag rent av var lite seg, och jag störde mig lite på bokens huvudkaraktärer - ingen av dem vann min sympati, inte ens i andra halvan av boken efter att man fått veta hur det hela hänger ihop. Däremot tycker jag att boken ändå lyfter här, när man så småningom kommer närmre upplösningen.

Det är en bra bok, välskriven och smart berättad, men det är en historia som är ganska osannolik, och karaktärer som inte är speciellt trovärdiga.

Filmen då? 

Jaa, eftersom jag ju läste boken innan, så visste jag  precis vad som skulle hända, så överraskningsmomentet i berättelsen uteblev ju. Berättelsen hänger ju mycket på denna tvist, så därför vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen...

Jag kände i alla fall genast lättare sympati med den manliga huvudrollen i filmen, men jag vet inte om det var för att jag visste vad som skulle hända, eller om han spelade sin roll på ett sådant sätt att man tyckte om honom mer redan från början.

Men, jo, det var en bra film, med rappa repliker och en spännande stämning, även om jag inte riktigt gillade det blodiga och makabra slutet.

Hur som helst så tycker jag nog att man bör se filmen innan man läser boken, eller kanske helt enkelt väljer att antingen läsa boken eller se filmen.

Vi var och såg en film, syster och jag, en film som blev årets stora Oscarsvinnare med priser för bästa film, bästa originalmanus, bästa regi och bästa foto.

Birdman.

Och vad ska man då säga om en sådan film?

 Jo, att jag tyckte att den var väldigt bra, trots att jag först inte alls ville tycka om den... 

Mina första tankar och känslor var att nää, jag orkar inte se den här filmen...

Men sen var det omöjligt att inte bli berörd. 

Michael Keaton spelar suveränt huvudrollen i denna mörka komedi om en gammal superhjältesskådespelare ( Birdman) som nu på äldre dagar vill visa att han är en seriös skådespelare och sätter därför upp en pjäs på Broadway. 

Ett imponerande skådespel inte bara från Keaton utan också i övriga roller i filmen, väldigt speciell musik - mycket trummor och slagverk -  och intensivt och mycket annorlunda filmat, detta gör den här filmen till en verklig upplevelse, en film man kommer att minnas. 

En mörk komedi, humor blandat med djupa existensiella frågor. 

Jag kan verkligen rekommendera att  uppleva denna film, en film utöver det vanliga som man  kommer att minnas.

Förra söndagen var jag på bio och såg den här filmen.

Wild, 
med Reese Witherspoon i huvudrollen.

Filmen bygger på en bok av Cheryl Strayed, som skrev en självbiografi om sin tre månader långa vandring längs Pacific Crest Trail, 430 mil mellan Mexico och Kanada. 

 Reese Witherspoon imponerar i sin roll som Cheryl, som ensam ger sig ut på denna långa och strapatslika vandring. 

Vandringen är inte bara fysisk, utan även mental, hon vill hitta sig själv, lära sig hantera sorger och besvikelser och hitta tillbaka till det liv hon egentligen ville leva. 

Man får följa henne när hon kämpar ensam i vildmarken, och samtidigt visas glimtar och tillbakablickar från hennes på många sätt trassliga och kämpiga tidigare liv. 

En mycket sevärd film, 

gripande och vacker, 

med fantastiska naturscener.

Jag har ju sett en hel del filmer sen årets början, tänkte det var dags att skriva några ord om dem. 

Årets första film blev Christopher Nolans omskrivna film 

Interstellar 

som fått övervägande positiv kritik. 

Jag tycker egentligen inte om science fiction, men det här filmen var jag på tillsammans med min man och min svärfar - alltså inte helt och hållet mitt eget val...

Det är en film om jordens undergång för människosläktet, den utspelas i en framtid där det inte längre finns något hopp om att kunna fortsätta leva på vår jord. 

 Matthew McConaughey spelar en familjefar och austronat som lämnar sin familj och sina barn för att ge sig ut i rymden till en annan galax. De har förhoppningar om att hitta en annan planet där människorna förhoppningsvis kan fortsätta leva. Filmen är lååång, med mycket rymdfysik och obegripliga termer och skeenden. Jag tror att det är meningen att inte bara skildra den fantastiska rymdresan, utan också sorgen och saknaden i att lämna sina barn och sina familj, men det är ganska dåligt gjort tycker jag. 

Nej, inte en film i min smak. Dock är den fantastisk i alla specialeffekter, och man får verkligen känslan av att befinna sig i rymden och på andra, okända planeter.

 Matthew McConaughey spelar också huvudrollen i en annan film jag sett, 

Dallas Buyers Club.

Den här rollen gav honom en Oscar, och det mycket välförtjänt för han är otroligt bra i rollen som den hiv-smittade Ron Woodroof. Denna film bygger på en sann historia om en heterosexuell man som drabbades av denna relativt nya och okända sjukdom i mitten på 80-talet.

En annorlunda, stark och gripande film som är klart sevärd.

Ännu en fängslande film;

Unbroken,

också denna film bygger på en sann historia om olympiern och krigshjälten Louis Zamperini, en mycket duktig långdistanslöpare. 

1941 tog han värvning i det amerikanska flygvapnet och blir så småningom nedskjuten i Stilla havet. Han och två kamrater överlever i 47 dagar flytande på en gummiflotte, de hittas då av den japanska flottan. De blir därefter krigsfångar i ett japanskt interneringsläger. 

Filmen är regisserad av Angelina Jolie, och märks nog att detta är hennes första film att regissera. Men trots det, och att det är lite mycket glorifiering av Zamperini och USA, så tycker jag att det är en fängslande och bra film, väl värd att se! En fantastisk historia om en fantastisk man. 

Verklighetens Louie Zamperini dog bara några månader innan filmen hade premiär, 97 år gammal.

 En helt annan typ av film är den här:

100 steg från Bombay till Paris

En varm och mysig feel-goodfilm, med vackra vyer, härliga människor, glädje och humor. 

Men trots att det fina och gulliga i filmen så speglar den också ett viktigt samhällsproblem, den indiska familjen som kommer till den franska landsbygden för att öppna restaurang möts av främlingsfientlighet och misstro. 

Visst är det en förutsägbar film, men ibland är det skönt att se såna här filmer.

 Dessutom blir man väldigt sugen på indisk mat! 

(Så vi gick till en indisk restaurang i stan och åt ljuvligt god indisk middag några dagar efter att vi sett denna film)!

James Gandolfini spelar en av huvudrollerna i nästa film, thrillern

The Drop.

En smart historia som bygger på en bok av den kända författaren Dennis Lehane. En ganska lågmäld film trots många råa scener. Filmen är oförutsägbar och välspelad av både Gandolfini - som här gör sin absolut sista roll innan han dog- Tom Hardy och svenska Noomi Rapace. Och så Rocco,  en söt hundvalp!

Se den!

Till sist några rader om en mycket speciell film, 

Boyhood

En film som är inspelad i korta perioder under tolv års tid, med samma skådespelare.

 Man får följa en pojke och hans familj från att Mason -pojken i filmen - är sex år tills han är vuxen och ska börja på college. Föräldrarna skiljer sig när Mason är liten, och man får se hur livet gestaltar sig för dem alla. 

Filmen är nästan tre timmar lång, men de timmarna bara flyger iväg. 

Det är en väldigt bra och mycket originell film, som egentligen inte har någon direkt handling, mer än livet självt. Man påminns  både om sin egen barndom, sin tonårstid och dessutom om sin roll som förälder. Och om hur fort tiden går...

Pojken Mason är i centrum, men lika viktiga är hans mamma och pappa, hans syster och andra människor som är del av familjens liv.

En mäktig men ändå enkel film om det livet. Närgånget, äkta och naket, precis som det är.

Missa inte!

Jag undrar om-och hoppas!- att det kommer en fortsättning om ett antal år, om de följande tolv åren i Mason och hans familjs liv...(Richard Linklater som gjort filmen är ju känd för att göra filmer som följer i varandra, år efter år).