Och så gick det en arbetsvecka, bara sådär i ett huj. 

Det är väl dags att summera 2015 års läsning, det brukar jag ju göra. Det blev inte så många böcker lästa i år, har väl inte riktigt haft tid att läsa så mycket. Tycker för övrigt att livet liksom går i ett huj, jämt, det är så mycket man/jag vill göra, men inte hinner med. Då får man ju prioritera, och jag har nog främst prioriterat min träning för det mår jag bra av,  och så att umgås med min man och med familjen förstås.

Nåja, några böcker har jag ju läst i alla fall, och många har jag på min önskelista att läsa framöver...

Årets första bok var en riktig tegelsten, 750 sidor! 

Det tog ett tag, men den var helt klart värd all tid, för jag gillade verkligen den här boken.

Steglitsan av Donna Tarrt. 

HÄR har jag skrivit om den.

Därefter läste jag en tunnare och mera snabbläst bok,

Konsten att höra hjärtslag, av Jean-Philippe Sendker

som jag skrivit om HÄR.

Nästa bok,

 

Gone girl av Gillian Flynn har jag också skrivit lite om, 

HÄR

Sen blev det sommar och semester, och på väg till  Toscana och Florens läste jag en bok som utspelar sig just där,

 

Julia av Anne Fortier

Boken utspelar sig i nutid, men har kopplingar till medeltidens Florens och den "sanna" berättelsen om  Romeo och Julia. Man dras med i ett riktig äventyr, det händer saker hela tiden. Jag tyckte det var intressant att läsa om Florens på medeltiden och i nutid, samtidigt som jag var på plats och kunde se byggnader och platser med egna ögon. För övrigt så tröttnade jag faktiskt lite på historien i boken, trots att det hände mycket hela tiden. Det blev lite för mycket, och för rörigt. Inte en bok som föll mig i smaken alltså.

Det gjorde däremot nästa bok, som jag läste i en solstol i trädgården vid poolen på det mysiga hotellet vi bodde på i Toscana.

Allt jag önskar mig, av Grégorie Delacourt.

En underbar bok, som jag bara slukade där i solen!
Boken handlar om Jocelyne som plötsligt vinner en stor summa pengar, och hur detta påverkar henne och hennes familj. Den är skriven med stor charm och mycket humor, men med ett stort allvar bakom som berörde mig djupt. Författaren skriver enkelt och med få ord, men lyckas ändå fånga känslor, tankar och miljöer på pricken.
Rekommenderas!!

Därefter läste jag ännu en slukarbok, denna gång på stranden och på balkongen i Deiva Marina, Cinque Terre.

Askungar, av Kristina Ohlsson
Detta är andra boken jag läser av denna författare, detta är hennes debutroman. En spänningsroman, som är en riktig bladvändare, man måste bara veta vad som händer...Det var ibland mycket intensivt och närgånget i det groteska och hemska, det kan jag tycka var lite överdrivet. Men som sagt en bok som man hade svårt att lägga ifrån sig.
Kommer nog att läsa mer av Kristina Ohlsson, det finns några deckare till med samma huvudperson.

Så kommer en bok som jag måste säga var en av årets bästa i min lista.

Än finns det hopp, av Karin Wahlberg
En bok som jag verkligen tyckte om, och jag ser fram emot att läsa fortsättningen på denna roman.
HÄR
 har jag skrivit mer om denna bok.

I augusti läste jag

Håkan Nessers bok Levande och döda i Winsford. 
Den har stått i min hylla ett tag, och jag har varit spänd på att läsa den, eftersom Nesser är en av mina favoritförfattare. Vad jag tyckte om den finns att läsa
HÄR!

Nästa bok är även den skriven av en svensk författare;

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Anneli Jordahl.
Den här boken läste jag när jag var i Skagen i september. (konstigt att man alltid kommer ihåg var man varit när man läst..?)
Också den en mycket bra bok, som jag skrivit om
HÄR

Böcker som utspelar sig på andra platser i världen är de man känner till är alltid roligt och intressant att läsa tycker jag. Det var det bästa med nästa bok,

Innan floden tar oss, av Helena Thorfinn
Den här romanen innehåller två historier, som så småningom flätas ihop. Dels handlar det om två systrar i Bangladesh, som flyr till storstaden Dhaka sen deras äldsta syster blivit bränd till döds av sin make och svärmor. Den andra historien handlar om ett svenskt par som flyttar till Dhaka med sina två små barn, då kvinnan i familjen ska jobba med bistånd där.
Skildringarna av kvinnornas liv i Bangladesh, berättat genom de två systrarna och det de utsätts för var verkligen gripande och mycket hemskt att läsa, och det som jag mest fångades av. Skildringen av den svenska familjen däremot, och hur de påverkas av sitt liv här tyckte jag inte grep tag alls lika mycket. Jag fick liksom ingen känsla för dem.
Boken innehåller också en del namn och uttryck på t.ex. klädesplagg som för mig är helt främmande, men man fick ingen förklaring hur eller vad det är. Jag fick leta på internet ibland för att jag ville veta, tycker att författaren kunde förklarat lite mer.
Annars som sagt en intressant historia med verklighetsbakgrund som är helt klart läsvärd!

Så åker jag på semester till Andalusien, och med på resan har jag två böcker. Den ena läste jag ut snabbt,

Skymningslandet av Marie Hermansson
Jag har läst många böcker av henne, och tyckt de varit mycket bra. Den här boken var dock inte riktigt lika bra. Kanske hade jag för höga förväntningar, jag vet inte.
Precis som vanligt i Hermanssons böcker så är det en blandning av saga och verklighet, och ett drag av spänning som gör att man inte vill sluta läsa.
Dock tyckte jag att den här boken var lite "tunn", i alla fall jämfört med hennes tidigare böcker. Kändes lite som en ungdomsbok.
Har man inte läst någonting av henne innan så tycker jag att man ska välja att läsa den bok som var den första jag läste av henne, Musselstranden.
En underbar bok!

Årets sista bok på började jag på flyget hem från Andalusisen,

Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson
Å...vilken bok!
 Den här boken är verkligen fantastiskt bra. Majgull Axelsson har  fått flera priser och utmärkelser för sin bok, och det är hon med all rätta värd!
Det här är en berättelse om förintelsen under andra världskriget, om kamp för att överleva, om svek och självbedrägeri. Men det är kanske mest en historia om romers/zigenares situation både nu och förr, i Sverige såväl som i Europa.
Jag har läst flera böcker tidigare om människor som upplevt och överlevt förintelsen, men ingen som den här. Jag blir mäkta imponerad av att kunna skriva den här berättelsen om Miriam och hennes upplevelser och minnen, utan att själv ha varit med om det. Man känner sig förflyttad i tid och rum. Precis som om man varit där själv, i flyktinglägren, och som om Miriams känslor och smärtsamma minnen är mina egna.
Tankarna går självklart också till nutiden, och dagens flyktingar och romer...
En mycket skickligt berättad historia och
en bok som ALLA bör läsa!

När vi var i Danmark förra helgen läste jag ut den här boken på båtresan över Kattegatt:

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona

 av Anneli Jordahl.

En annorlunda titel på en bok som jag tyckte mycket om. Till en början hade jag lite svårt för det korthuggna språk som Jordahl skriver med, men vande mig snart och kom snabbt in i boken och tyckte faktiskt om hennes sätt att skriva. 

Boken utspelar sig 1959 och handlar om den unga Mona som flyttar till storstan (Östersund) för att arbeta som barnflicka. Hon drömmer om att resa, att gå ut och dansa och ha roligt och få nya vänner. Men verkligheten ser annorlunda ut för den unga Mona. Hon trivs inte med att gå hemma med det lilla flickebarnet som mest är sjukt och gnälligt, familjen hon arbetar hos är dessutom inte så snälla mot henne.

 Det här är en välskriven och lite sorgsen bok om en ung flickas möte med vuxenlivet och verkligheten. Boken utspelar sig för mer än femtio år sen, och den får den mig att inse att det är mycket som ändrats sen dess, men också mycket som är likadant idag...

Jag blir nyfiken på att läsa fler böcker av denna författare.

Rekommenderas!

Håkan Nesser är en av mina absoluta favoritförfattare. Jag har läst många böcker av honom och tyckt mycket om allihop, han är verkligen en mästare på att skriva. Men hans bok

Levande och döda i Winsford 

levde faktiskt inte riktigt upp till mina förväntningar. Inte på grund av hans sätt att skriva, hans stil och språk är precis lika bra som alltid, men kanske beror det på att jag inte riktigt tyckte om huvudpersonen i boken.

Huvudpersonen och bokens berättare är en kvinna. Trots det ser jag av någon anledning en man framför mig. Jag får liksom inga känslor för henne, upplever henne som en kall och trist person. (Men det är väl kanske det som är meningen ..?)

Kvinnan, som är svensk, hyr ett litet hus på den engelska landsbygden tillsammans med sin hund. De går långa promenader bland vildhästarna ute på hedarna -så väl beskrivet att man känner sig förflyttad dit. Man får bit för bit ta del av hennes tidigare liv, och orsakerna till varför hon tagit sin tillflykt hit. 

En bra och spännande historia, men som sagt tycker jag inte att det är en av Nessers bästa.

Mycket positivt omtalad och omskriven är den här boken, som också blivit film;

Gone Girl 

av Gillian Flynn.

Nu har jag både läst boken och sett filmen.

Och vad tyckte jag då? Nja...sådär. Blev nog lite besviken - eller hade för höga förväntningar på vad jag skulle få uppleva. För sanningen är att jag inte blev så imponerad faktiskt. Visst, det är en genomtänkt och smart skriven roman, men det som skulle vara en oväntad vändning i boken överraskade inte mig så mycket faktiskt. Första halvan av boken tyckte jag rent av var lite seg, och jag störde mig lite på bokens huvudkaraktärer - ingen av dem vann min sympati, inte ens i andra halvan av boken efter att man fått veta hur det hela hänger ihop. Däremot tycker jag att boken ändå lyfter här, när man så småningom kommer närmre upplösningen.

Det är en bra bok, välskriven och smart berättad, men det är en historia som är ganska osannolik, och karaktärer som inte är speciellt trovärdiga.

Filmen då? 

Jaa, eftersom jag ju läste boken innan, så visste jag  precis vad som skulle hända, så överraskningsmomentet i berättelsen uteblev ju. Berättelsen hänger ju mycket på denna tvist, så därför vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen...

Jag kände i alla fall genast lättare sympati med den manliga huvudrollen i filmen, men jag vet inte om det var för att jag visste vad som skulle hända, eller om han spelade sin roll på ett sådant sätt att man tyckte om honom mer redan från början.

Men, jo, det var en bra film, med rappa repliker och en spännande stämning, även om jag inte riktigt gillade det blodiga och makabra slutet.

Hur som helst så tycker jag nog att man bör se filmen innan man läser boken, eller kanske helt enkelt väljer att antingen läsa boken eller se filmen.

Lästips!

Konsten att höra hjärtslag 

av Jan-Philipp Sendker.

Den här boken läste jag ut på bara några dagar. 

En vacker roman om innerlig kärlek, värme och omtanke som  fängslade mig från första sidan. 

Lite som en saga, stillsamt och poetiskt, berättas kärlekhistorien om en ung man som blir blind, men som kan höra hjärtslagen från minsta lilla varelse, och en ung kvinna med missbildade fötter och hur deras kärlek aldrig bleknar trots att de skiljs åt som unga. 

Jag tyckte mycket om den här boken, inte minst för att berättelsen utspelas i Burma, ett helt okänt och exotiskt land för mig, men det målas upp så levande i boken så att det känns som att jag varit där.

Äntligen har jag läst ut den här boken:

Steglitsan 

av Donna Tartt.

En tjock (och tung!) bok på nästan 800 sidor, en bok som stått i min bokhylla ett tag och som jag värjt mig lite mot att läsa. 

Jag är en långsam läsare, och i jobbtider har  jag inte så mycket tid över för att läsa, vilket gör att  jag vanligtvis sparar såna här tjocka böcker till semestertider eller väljer att inte läsa dem alls eftersom det tar tid och risken att jag tröttnar är stor. 

Men den här boken tröttnade jag inte på. 

Jag blev fångad från första sidan, ja, det här måste vara en av de bästa böcker jag läst faktiskt. Det är med ett visst mått av saknad som jag nu lämnar  Theo Decker och människorna i hans liv och ställer tillbaka boken i bokhyllan igen...

Boken handlar om Theo Decker som mister sin mamma i en explosion på ett konstmuseum i New York när han är 12 år. Det blir en berättelse om Theos sorg efter mamman och hur denna händelse påverkar hans liv. Man får följa honom in i vuxenvärlden, där han så småningom hamnar i ett svårt drogmissbruk. Han möter många människor på vägen, både såna som stöder och hjälper honom, men också de som drar ner honom. 

Något som både bär honom genom livet, men också plågar och tär på honom är den lilla målningen av Carl Fabricius, Steglitsan, som han fick med sig från explosionen på museet och som han håller gömd i många år.

Tarrt skriver med en sådan elegans, detaljer och karaktärer är så genomtänkta och skildrade så man ser dem framför sig, som om man känner människorna personligen eller vistas på de platser som hon beskriver. Orden flödar genom sidorna,  man sugs liksom in i det här äventyret, den här omskakande och berörande berättelsen om Theo Decker och Steglitsan, det vackra lilla konstverket. 

Det enda jag har invända mot är slutet. Här tycker jag att historien spårar ur lite, och blir till något annat,  något thrillerlikt och lite osannolikt som jag inte tycker riktigt om. Det är synd, för annars är det här en bok som har allt som en riktigt bra bok ska ha, en vacker, omskakande och berörande historia med ett språk som är välformulerat och levande. 

Helt enkelt en mästerlig roman som är värd all den tid det tar att läsa den!

Och såklart blir jag nyfiken på att läsa  Donna Tartts tidigare böcker också.

Men inte nu, 

för nu väntar en annan och lite tunnare bok på mig, 

en bok med den vackra titeln "Konsten att höra hjärtslag"