Jag har ju sett en hel del filmer sen årets början, tänkte det var dags att skriva några ord om dem.
Årets första film blev Christopher Nolans omskrivna film
Interstellar
som fått övervägande positiv kritik.
Jag tycker egentligen inte om science fiction, men det här filmen var jag på tillsammans med min man och min svärfar - alltså inte helt och hållet mitt eget val...
Det är en film om jordens undergång för människosläktet, den utspelas i en framtid där det inte längre finns något hopp om att kunna fortsätta leva på vår jord.
Matthew McConaughey spelar en familjefar och austronat som lämnar sin familj och sina barn för att ge sig ut i rymden till en annan galax. De har förhoppningar om att hitta en annan planet där människorna förhoppningsvis kan fortsätta leva. Filmen är lååång, med mycket rymdfysik och obegripliga termer och skeenden. Jag tror att det är meningen att inte bara skildra den fantastiska rymdresan, utan också sorgen och saknaden i att lämna sina barn och sina familj, men det är ganska dåligt gjort tycker jag.
Nej, inte en film i min smak. Dock är den fantastisk i alla specialeffekter, och man får verkligen känslan av att befinna sig i rymden och på andra, okända planeter.
Matthew McConaughey spelar också huvudrollen i en annan film jag sett,
Dallas Buyers Club.
Den här rollen gav honom en Oscar, och det mycket välförtjänt för han är otroligt bra i rollen som den hiv-smittade Ron Woodroof. Denna film bygger på en sann historia om en heterosexuell man som drabbades av denna relativt nya och okända sjukdom i mitten på 80-talet.
En annorlunda, stark och gripande film som är klart sevärd.
Ännu en fängslande film;
Unbroken,
också denna film bygger på en sann historia om olympiern och krigshjälten Louis Zamperini, en mycket duktig långdistanslöpare.
1941 tog han värvning i det amerikanska flygvapnet och blir så småningom nedskjuten i Stilla havet. Han och två kamrater överlever i 47 dagar flytande på en gummiflotte, de hittas då av den japanska flottan. De blir därefter krigsfångar i ett japanskt interneringsläger.
Filmen är regisserad av Angelina Jolie, och märks nog att detta är hennes första film att regissera. Men trots det, och att det är lite mycket glorifiering av Zamperini och USA, så tycker jag att det är en fängslande och bra film, väl värd att se! En fantastisk historia om en fantastisk man.
Verklighetens Louie Zamperini dog bara några månader innan filmen hade premiär, 97 år gammal.
En helt annan typ av film är den här:
100 steg från Bombay till Paris
En varm och mysig feel-goodfilm, med vackra vyer, härliga människor, glädje och humor.
Men trots att det fina och gulliga i filmen så speglar den också ett viktigt samhällsproblem, den indiska familjen som kommer till den franska landsbygden för att öppna restaurang möts av främlingsfientlighet och misstro.
Visst är det en förutsägbar film, men ibland är det skönt att se såna här filmer.
Dessutom blir man väldigt sugen på indisk mat!
(Så vi gick till en indisk restaurang i stan och åt ljuvligt god indisk middag några dagar efter att vi sett denna film)!
James Gandolfini spelar en av huvudrollerna i nästa film, thrillern
The Drop.
En smart historia som bygger på en bok av den kända författaren Dennis Lehane. En ganska lågmäld film trots många råa scener. Filmen är oförutsägbar och välspelad av både Gandolfini - som här gör sin absolut sista roll innan han dog- Tom Hardy och svenska Noomi Rapace. Och så Rocco, en söt hundvalp!
Se den!
Till sist några rader om en mycket speciell film,
Till sist några rader om en mycket speciell film,
En film som är inspelad i korta perioder under tolv års tid, med samma skådespelare.
Man får följa en pojke och hans familj från att Mason -pojken i filmen - är sex år tills han är vuxen och ska börja på college. Föräldrarna skiljer sig när Mason är liten, och man får se hur livet gestaltar sig för dem alla.
Filmen är nästan tre timmar lång, men de timmarna bara flyger iväg.
Det är en väldigt bra och mycket originell film, som egentligen inte har någon direkt handling, mer än livet självt. Man påminns både om sin egen barndom, sin tonårstid och dessutom om sin roll som förälder. Och om hur fort tiden går...
Pojken Mason är i centrum, men lika viktiga är hans mamma och pappa, hans syster och andra människor som är del av familjens liv.
En mäktig men ändå enkel film om det livet. Närgånget, äkta och naket, precis som det är.
Missa inte!
Jag undrar om-och hoppas!- att det kommer en fortsättning om ett antal år, om de följande tolv åren i Mason och hans familjs liv...(Richard Linklater som gjort filmen är ju känd för att göra filmer som följer i varandra, år efter år).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar