Ninnie

 Vad jag läste i oktober:

Biodlaren från Aleppo

av Christy Lefteri

En djupt gripande och dramatisk berättelse.

I Aleppo, Syrien bor Nuri med sin fru Afra och deras son.

Afra är konstnär, och Nuri är biodlare.

Men det bli krig, deras lilla son blir dödad,

de förlorar allt och tvingas fly.

Stundtals var det svårt att läsa den här boken,

för  det är så mycket hemskt som händer dem.

Och jag tänkte att "här sitter jag och tycker att jag har svårt bara att läsa om detta,

och så finns det människor som lever mitt i det här"!

Handlingen utspelar sig växelvis i Aleppo och i England dit de så småningom kommer, 

och i flyktingläger på olika platser de kommer till under sin flykt.

Det är mycket hemsk och gripande berättelse om att vara krigsflykting, 

mycket trovärdigt och levande beskrivet.

Ja, det är betungande läsning, men ändå så vackert skrivet. 

Inlevelsefullt och med ett målande och poetiskt språk,

oavsett om det handlar om livet innan flykten eller den brutala verkligheten som flykting. 

Det gör att jag fortsätter att läsa, trots att det stundtals är smärtsamt och tungt.

Det här är en bok som alla borde läsa!!!

Sen ville jag läsa något lättsammare 

och fastnade för den här:

Agnes, Louis, Paris

av Johanna Ranes.

En kärleksroman om två nyblivna unga läkare, Agnes och Louis,

som faller för varandra. 

Redan från början anar man dock att detta inte bara är en kärlekshistoria,

den rymmer också sorg, hemligheter och brustna drömmar.

Att ta sig till Paris är något de båda drömmer om och planerar att genomföra tillsammans,

men det blir inte riktigt som de tänkt sig.

Jag tyckte att kärlekshistorian mellan Agnes och Louis

 inte berörde mig så mycket, det kändes som att de egentligen inte passade ihop.

Trots det så är det en fin och känslosam berättelse.

 Man blir påmind om att ta vara på livet, och dem man älskar.

Att leva här och nu!

Läsvärd!

Till sist en bok av den japanska författarinnan

Hiromi Kawakami:

Senseis portfölj

En alldeles underbar liten bok, som jag hade svårt att släppa!

Och efter att jag läst den undrar jag varför den egentligen var så svår att lägga ifrån sig,

för det händer ju liksom ingenting i den här boken.

Trots det innehåller den så mycket!

Boken handlar om Tsukiko, en kvinna som närmar sig 40.

Man får inte veta så mycket om henne, mer än att hon lever själv,

arbetar på kontor och är mycket ensam.

Av en slump träffar hon på sin gamla lärare från gymnasiet,

som nu är runt 70 år. 

Hon kallar honom Sensei, vilket är det japanska ordet för magister.

De träffas på små restauranger och barer, där de äter gott och dricker

(mycket!) och pratar med varandra.

Ibland åker de iväg någonstans, tex till skogen för att plocka svamp.

 Deras relation utvecklas, trots åldersskillnaden.

 De kommer varandra så nära, dessa två ensamma människor.

 Deras vänskap blir till djup och innerlig kärlek.

Å, vad tyckte om denna bok!

Underbar, vemodigt vacker, lågmäld, charmig.

Stillsam och dramatisk på en gång.

En bok jag kommer att minnas!