Ninnie

Sista dagarna i augusti.

Soliga och varma - som om sommaren vill ge allt innan hösten kommer.

Och jag njuter!

Ja, tiden går fort,

trots att jag fortfarande är hemma och sjukskriven.

Jag hade ju en förhoppning om att kunna börja jobba igen nu när höstterminen startade.

Men,

så blev det inte.

Jag mår inte tillräckligt bra, 

även om jag mår bättre än i våras då jag blev sjuk.

Det är fortfarande svårt för mig att fatta,

att jag inte är frisk,

att min hjärna är så trött. 

Och jag blir så himla less på den här 

tröttheten.

Att alltid känna mig mer eller mindre t r ö t t,

det är bara så trist!

Allt jag gör kostar mig så mycket energi,

jag blir trött och mitt huvud känns segt och tungt. 

Att tänka ut saker - enkla saker som vad ska vi äta till middag, 

hur lägger vi upp dagen idag? 

Eller att läsa intressanta artiklar i tidningen på morgonen -

 när jag måste tänka och anstränga hjärnan 

tar så osannolikt mycket energi från mig.

Men trots det har jag liksom ännu inte fattat hur jag fungerar numera.

Med den här trötta hjärnan.

Jag tror hela tiden att jag kan göra allt precis som förut!

Jag har inte lärt mig när det är dags att ta paus,

inte förrän det liksom är helt tomt på energi fattar jag att  "Jaha, kanske dags att vila lite nu..."

Jag behöver ju vila innan jag blir så trött så det nästan gör ont.

Jag längtar så mycket efter att vakna och känna mig pigg, 

längtar efter en hjärna som känns kristallklar och utvilad.

Blir arg och ledsen på mig själv som drev mig så hårt,

inte lyssnade på min kropp (eller min man...) som ju sa 

"Stopp! Du orkar inte mer! Säg nej!"

(Mina fina grannar, och vårt lilla hus där borta på andra sidan kohagen)

Men också  arg och frustrerad över den arbetsmiljö vi som arbetar i förskolan har.

Alldeles för stora barngrupper,

vilket gör att det som åläggs oss att utföra blir övermäktigt

 i förhållande till det antal barn ( familjer) vi har att arbeta med.

En arbetsmiljö full av ljud, rörelse, 

och man måste ha ett stort mått av empati, inlevelse, känslor för att bemöta  barn och föräldrar.

Ingen chans till lugnare stunder, eller att ta en paus då och då.

Nej, det är knappt att man får till att gå på rast en gång om dagen.

En rast som är 30 minuter lång, alldeles för kort tid för att hinna varva ner eller vila.

Speciellt om man också ska äta lunch på den här enda rasten...

Jag tycker om mitt jobb, väldigt mycket.

Men arbetsmiljön och arbetsbördan vi har är ohållbar!

Det är ju den som gjort mig sjuk.

Den och därtill livet,

allt det där som händer en i livet,

oro och omsorg för nära och kära som kräver energi och kraft.

Men -

 det är väl ändå meningen att man ska klara av livet

- för livet innehåller ju allt från lycka till sorg -

OCH sitt arbete utan att falla ihop.

Eller??

Alla andra klarar ju det..!

Tänker jag,

 och känner mig svag, oduglig och ynklig.

Men...

jag försöker ändå njuta av livet.

Jag har så mycket att vara glad och tacksam över.

Njuter av att bo här vid sjön,

och med skogen - min fina skog! -

precis intill.

Morgondoppet...

...eller kvällsdoppet,

ett av livets bästa stunder.

Jag är så tacksam över att få bo här,

så glad att vi vågade sälja vårt hus, bygga nytt och flytta till ett nytt ställe.

Och att vi köpte vår lilla båt,

att vara ute på sjön är verkligen som medicin för hjärna och hjärta!

Idag är det fredag,

och jag tror det blir en kvällstur ut på sjön.

Fredagsmys!