Ninnie

En massa böcker...
Jag läste en hel del under min semester.
Det är så härligt att kunna ägna tid åt en bok, istället för att bara läsa lite varje kväll. Som jag gör resten av året, när jag inte är ledig. Flera bra böcker läste jag, några var halvbra.

Först:

Sankta Psyko
av Johan Theorin.

Jag har läst flera böcker av Theorin. De har varit ok, speciellt den första jag läste (Skumtimmen) men den här boken är absolut inte en av de bättre han skrivit. Tyckte nog att den här berättelsen egentligen inte är speciellt intressant, det blir lite segt emellanåt. Men jag läste ut den i alla fall.

Nästa bok var så mycket bättre!

Senor Peregrino
av Cecilia Samartin

En härlig berättelse, vacker och lite sorglig, intressant och spännande. Samartin har ett väldigt vackert, målande språk som verkligen fångar en, från första sidan. Senor Peregrino är en mustig och förtrollande  berättelse, lite i stil med Carlos Ruiz Zafons böcker (Vinden skugga bl.a.) som man inte vill sluta läsa, och som lever kvar i en länge efteråt...

Rekommenderas!
(...å, så skönt jag hade det vid hotellpoolen...längtar tillbaka...)

Efter den läste jag en bok av den svenska författaren Sofie Sarenbrant,

Vecka 36.
 En svensk deckare, lättläst och spännande. Jag läste ut den på en dag..! Det är lite svårt att bedöma den här boken. Den är spännande och lättläst, med en lite annorlunda deckargåta-det handlar nämligen om en höggravid kvinna som försvinner-men det är trots allt en ganska tunn och osannolik historia. Men om man läser ut en bok på en dag, så kan man ju inte säga annat än att den fångar en...!? Och jag har köpt uppföljaren också, historien var nämligen inte riktigt slut med den första boken.
Bra och lättläst semesterbok alltså!

Maria Ernestam har skrivit nästa bok,

Marionetternas döttrar.
Jag har läst flera av hennes böcker, och tyckt om en del, andra har jag tyckt mindre bra om. Den här boken hade jag ganska höga förväntningar på, men tycker inte att de  infriades. Ernestam skriver med ett fantastiskt språk, men den här historien fångar mig inte. Det är något som saknas, jag får ingen riktig känsla för personerna i berättelsen. Nä, läs något annat av Ernestam istället. Busters öron, t.ex, den är riktigt bra!

Vi ses på Place de la Sorbonne
av Justine Levý är en tunn bok med ett stort innehåll. Levý berättar innerligt och välskrivet om en mor-dotter relation. Det är en sorglig berättelse, en varm kärleksförklaring från en dotter till sin egoistiska mor. En bok man blir berörd av, och jag blir nyfiken på att läsa mer av denna unga författarinna.

Helena von Zweigbergk har jag läst en bok av tidigare (Ur vulkanens mun) och tyckte mycket bra om den.

Sånt man bara säger
heter boken jag läste nu, och jag måste säga att jag gillar hennes sätt att skriva. Igenkännande och enkelt skriver hon om mänskliga relationer, jag blir berörd och fängslad av den här historien.
Läs!

Så till sist en psykologisk thriller,

Det kalla landet
av Inger Frimansson som jag tycker är en mästare på att skriva just såna böcker. Det här är en direkt fortsättning på hennes bok Råttfångerskan, och jag tror nog att man måste ha läst den först för att få någon behållning av den här boken. Egentligen tycker jag att det var en ganska onödig fortsättning på den förra boken, men den var ju trots allt fängslande och jag gillar hur hon väver in sina tidigare karaktärer ur andra böcker i den här boken.

Nästa bok är en roman med mycket charm,

Nathalie-en delikat historia
av David Foenkinos. Det här är en fin liten berättelse, sorglig men ändå lycklig med komiska inslag om en ung kvinna som blir änka då hennes man omkommer i en olycka. Lite annorlunda skriven, med korta kapitel varvat med små inslag av fakta, notiser, små anekdoter, menyer m.m.  vilket ger boken en speciell känsla.
  Läs den!