Sommaren utan regn
av Maggie O'Farrell.
Efter att ha läst en bok som jag inte tyckte var bra - och som jag redan glömt bort - hade jag goda förhoppningar om att nu få en bra läsupplevelse när jag började läsa den här boken. Jag har läst några böcker av Maggie O'Farrel tidigare, som jag tyckt om.
Och joo, den här boken började bra, men sen tröttnade jag... För det här är en dyster bok, om familjehemligheter, kriser i äktenskap och att inte passa in. Bokens huvudpersoner är en irländsk familj, en mamma och hennes tre vuxna barn som söker efter sin make och far, som plötsligt en dag försvinner.
Men allt är som sagt väldigt dystert och tragiskt, inga ljuspunkter eller glädjeämnen, jag får ingen känsla för någon av huvudpersonerna.
Jo, kanske lite för familjens yngsta dotter, hon med det annorlunda namnet Aoife ( irländskt namn, omöjligt att läsa eller uttala- passande för dyslektikern...)som brottas med dyslexi och har flyttat till USA och nu återvänder till familjen.
Jag fick kämpa mig igenom denna bok, för jag ville ju veta vart familjefadern tagit vägen, och få veta vad det var för hemlighet som föräldrarna bar på...
Nu ska jag läsa en annan bok!
Hoppas den här är bra:
Åtminstone en annan genre,
det här är ju en deckare.
