En av sommarens vackraste dagar lämnade vår lilla kisse livet på jorden.
Min Lucy, Lullan, Lullisen,
- ❤️kär katt har många namn.
Nu ska jag göra ett försök att skriva om det.
Det är svårt för jag sörjer henne så mycket.
Efter att som vanligt ha varit ute sen tidiga morgonen, så kom hon inte hem som hon brukar.
Vanligtvis brukar hon vara i närheten,
komma när vi är ute i trädgården eller på altanen,
för hon ville gärna vara där vi var.
Men denna dagen syntes hon inte till.
Jag ropade på henne, och så småningom kom hon.
Men hon mådde inte bra...
Hon kräktes flera gånger, ville inte äta, knappt dricka heller.
Verkade trött, hängig och ledsen.
Inte alls sig lik.
Nästa dag ringde vi veterinären.
Hoppades att det kanske var något hon fått i sig,
att hon skulle krya på sig igen,
hon som verkat så glad, nöjd och pigg alldeles nyss.
Hon blev inlagd på djursjukhuset, fick dropp och de försökte hitta vad som var fel med henne.
hon blev bara tröttare och tröttare.
Vi tvingades inse att hon inte skulle bli kvar hos oss...
Vi hämtade hem henne för att hon skulle få ett sista dygn hemma, där hon var trygg.
Vår älskade lilla kattfröken,
min lilla älskling,
alltid nära,
hon som varit en så stor tröst och stöd för mig,
speciellt de här sista åren då jag mått dåligt,
är borta.
Saknar henne så enormt!!!
Sorgen sitter som ett ont sår i mitt hjärta,
tappar andan ibland och tårarna bara rinner.
Aldrig hade jag anat att det skulle kännas så mycket,
för jag har ju ändå varit förberedd på att den här dagen skulle komma inom en snar framtid.
14 år är gammalt för en katt.
Ja, hon var "bara" en katt,
men så klok, så inkännande,
så nära mitt hjärta.
I hennes ögon såg jag så tydligt kärlek, stöd och tröst när jag var ledsen och trött.
Glädje och bus glittrade också i hennes ögon
- ja, hon gillade bus också, trots att hon ju numera var en gammal dam.
Lullisen...
den snällaste, vänligaste, sötaste och allra finaste katten,
med den lena, mjuka pälsen, den trubbiga nosen och sina runda kinder.
Ingen som står där utanför altandörren längre,
och väntar på att få komma in...
Nu har hon vandrat vidare...
Men jag kan känna henne ändå,
som att hon är här. Precis så som Sam sa till mig,
"farmor, jag tror att hon är här ändå, fast hon liksom är osynlig".
Hon har lämnat ett enormt tomrum här hemma.
Det fattas en själ här hos oss.
❤️
4 kommentarer:
Hej Ninnie! Nu finns det en kattängel i himlen. Förstår din saknad och sorg. En kär familjevän i 14 år. Minns när Teddy somnade in efter 12 år.
Varma kärleksfulla kramar! Anna
Tycker så synd om er. Hade en underbar katt som hette Simon 18 år. De sista året var inte roligt. Han fick njursten vi gjorde många försök att hjälpa honom. Till slut fick han somna in. Förlusten och sorgen tog lång tid. Tyckte att hörde/ såg honom när på natten eller när jag vilade. Efter flera år har vi nu två katter som är fyra år. Mycket kärlek men inte samma som med Simon. ❤️❤️❤️
Kram Anki
NEEEJ vad sorgligt och fick faktiskt tårar i ögonen då jag läser detta för så vacker katt samt tomrummet de lämnar. Kram på er
Å, Ninnie, så ledsen jag blir för din skull. Så fint du skriver om Lucy. Sorgen och saknaden blir svår. Våra fyrbenta vänner är familjemedlemmar som ger oss ovillkorlig kärlek och är till stort stöd och tröst när man går igenom svåra eller tunga perioder i livet. Jag vet precis hur det känns. Men vad bra hon har fått haft det som har fått ha er som sin familj. Hon kommer alltid att vara med dig och du kommer att tycka dig förnimma henne. Jag känner Lando runt mig och pratar med honom nästan varje dag. Lucy väntar på dig vid regnbågsbron och ni kommer att ses igen. Tro mig. Ännu en gång, jag är så ledsen för din skull. Jag skickar värme och ljus.
Stor kram till dej, finaste katt-mamman.
Anneli
Skicka en kommentar