Ninnie

 Jag går ut på  kvällspromenader.

Om N är hemma så följer han med, 

annars går jag själv. 

Njuter, njuter, njuter

av stillheten, fågelkvittret 

- häromkvällen hörde jag storlommen! -

de ljusa vårkvällarna,

blommorna,

...knastret av torra grusvägar

 eller känslan av att gå på 

mjuka, mossiga stiglösa vägar i skogen.

Gick genom en kohage en kväll,

genom skogen och kom ner till vattenbrynet vid sjön.

Stillhet - ensamhet - lugn.

Eller uppåt, uppåt, uppåt...

- till toppen på berget med utsikten ner mot "min" badstrand och mitt hus där bakom träden

kyrkan långt där borta...

I går gick jag längs landsvägen in mot byn,

förbi hus och gårdar till kyrkan.

Plockade en bukett blommor längs vägen,

lyssnade på lärkorna som drillade i skyn,

tittade på glada små lammungar som sprang runt i hagarna.

Blommorna satte jag hos lille Louie,

 mitt änglabarnban.

Satt här och pratade med honom en stund innan jag gick hemåt igen.

Nu bor jag ju nära hans grav, bara ett par kilometer att gå - det känns bra.

Jag bor ju vid sjön nu,

och jag gillar ju att bada.

Så det har jag gjort, flera gånger -

ett dopp i det ännu kyliga vattnet.

ISkallt -men härligt!

Ja, jag trivs verkligen här där jag bor nu.

Försöker njuta av våren, grönskan och blommorna,

solen och värmen -

men det är inte så som det brukar vara.

Jag har liksom svårt att känna mig glad.

Det här är ju min bästa tid på året,

men jag kämpar med att känna glädje, 

att vilja saker - att vara pigg och glad.

Känner mig så skör, så trött,

så energilös.

Det bär emot att ens skriva detta

- för jag vill inte att det ska vara så.

Jag har så svårt att känna igen mig själv.

Titta, blommorna har slagit ut - från en dag till en annan.