Ninnie

Silvervägen 

är Stina Jacksons 

debutroman, som fått massor av hyllningar och lovord. 

Det gör ju att man har höga förväntningar på att få läsa en riktigt bra bok. 

Infriades de då?

Båda ja och nej. 

Boken är bra skriven, med ett vackert och lågmält språk 

som sätter stämningen i boken. 

Mörk, dyster, suggestiv...

Och det är verkligen en mörk och hemsk historia, 

om några udda och olyckliga människor i de norrländska skogarna. 

En pappa som i tre års tid letat efter sin försvunna tonårsdotter, 

och en annan tonårstjej med en ensamstående, alkoholiserad mamma är bokens huvudpersoner. 

Två historier, två människoöden som så småningom vävs ihop.

Ja, det är en bra bok, skickligt skriven,

 men nej  - inte en bok i min smak. 

Jag tycker inte om böcker där allt är misär och olycka, 

tragiska livsöden, trasiga människor. Sorg och elände, inget ljus nånstans.

Så jag fick kämpa mig igenom den här boken, 

för som sagt - den är välskriven och innehåller dessutom ett mysterium, 

två försvunna unga tjejer, så jag ville ju veta hur det slutade.

Jag mådde inte bra av den här boken.
Böcker ska ju vara till glädje tycker jag.
Men,

vill man läsa en mörk, hemsk, ruggig historia

så är det en bok jag rekommenderar.