Ninnie

Daniel Norgren är en singer-songwriter härifrån mina hemtrakter. På sin gård ute på landet skapar han och spelar själv in sin musik. Vackra, vemodiga sånger, med musik som går rakt in i hjärtat.
Och alldeles särskilt fångade den här mej,
Lonely Girl.

    

Den gick rakt in.
När jag var tio år flyttade vi från ett litet samhälle på landet till stan.
Från en plats där alla kände alla - och från att gå på en liten skola med bara fyra klasser - till stan, där alla var främlingar, och en skola med minst fyra klasser i varje årskurs.
Jag var liten, blyg och rädd.
Fick i alla fall så småningom en kompis, men så flyttade hon.
Och jag blev ensam, ensam, ensam,
och utanför.
Ända tills jag började gymnasiet, var jag hela tiden ensam.
Smärtsamma år, som jag helst inte tänker på.
Minnena kom tillbaka när jag hörde den här sången.
Jag brukade ta med mej böcker, som jag läste i ett hörn av skolgården. Älskade at läsa, och slukade mängder av böcker.
Jag var den där konstiga lilla tjejen... som ingen ville vara med.
De där åren har satt sin prägel på mej.
Jag har liksom alltid känslan av att ingen egentligen vill vara med mej, att jag inte duger.
Men...
de har också gjort att jag har en förståelse både för de där barnen som drar sig undan, likaväl som de där barnen som är besvärliga och bråkiga, som ingen vill vara med.
Det allra viktigaste i mitt arbete på förskolan är att hjälpa och stötta barnen i att bygga upp sin självkänsla och sitt självförtroende,
att våga saker och att känna att man duger - precis sån som man är,
att lära sig omtanke, medkänsla och empati,
att bry sig om varandra.