Läste flera insändare i tidningen idag som handlade om hundar och om de ska vara i koppel eller inte. Vissa hundägare menar att de ska kunna ha sina hundar springande lösa, att "bara för att man är hundrädd ska man inte komma och bestämma att vi hundägare ska ha våra 'familjemedlemmar' kopplade".
Jag är livrädd för hundar, oavsett ras, storlek eller eventuell "snällhet". Jo, för det får man ofta höra, "min hund är såå snäll, inget att vara rädd för". Som om det skulle spela nån roll?! Det är som att trycka upp en spindel i ansiktet på en som har spindelfobi.
Utan att tvekan kan jag ta en omväg då jag inser att min väg kommer innebära att jag behöver gå förbi en hund. Jag vågar aldrig gå på promenader ensam där jag vet att folk vanligen brukar rasta sina hundar. Är det så att jag tvingas vara i ett sällskap med en hund är min puls ständigt på högvarv och jag planerar hur jag ska kunna unvika ett anfall, kan inte koncentrera mig på något annat.
Jag tycker att det fruktansvärt obetänksamt att förutsätta att det är okej att ha hundar lösa... Är man hundrädd så är man. Att man har en lydig hund betyder inte att det gör den hundrädde mindre rädd. Det är som ett sätt av säga "min hund är så lydig, jag garanterar att den inte gör någonting". Hundar är hundar och men kan aldrig lita 100% på att en hund inte far fram till en människa då den är lös.
Jag accepterar till fullo att folk älskar sina hundar, och ser dem som sina familjemedlemmar, men jag önskar att hundägaren också kan acceptera att det finns många som faktiskt är rädda för hundar, av en eller annan anledning, och kan hålla dem kopplade.
Det handlar väl om ömsesidig respekt?
Jag är livrädd för hundar, oavsett ras, storlek eller eventuell "snällhet". Jo, för det får man ofta höra, "min hund är såå snäll, inget att vara rädd för". Som om det skulle spela nån roll?! Det är som att trycka upp en spindel i ansiktet på en som har spindelfobi.
Utan att tvekan kan jag ta en omväg då jag inser att min väg kommer innebära att jag behöver gå förbi en hund. Jag vågar aldrig gå på promenader ensam där jag vet att folk vanligen brukar rasta sina hundar. Är det så att jag tvingas vara i ett sällskap med en hund är min puls ständigt på högvarv och jag planerar hur jag ska kunna unvika ett anfall, kan inte koncentrera mig på något annat.
Jag tycker att det fruktansvärt obetänksamt att förutsätta att det är okej att ha hundar lösa... Är man hundrädd så är man. Att man har en lydig hund betyder inte att det gör den hundrädde mindre rädd. Det är som ett sätt av säga "min hund är så lydig, jag garanterar att den inte gör någonting". Hundar är hundar och men kan aldrig lita 100% på att en hund inte far fram till en människa då den är lös.
Jag accepterar till fullo att folk älskar sina hundar, och ser dem som sina familjemedlemmar, men jag önskar att hundägaren också kan acceptera att det finns många som faktiskt är rädda för hundar, av en eller annan anledning, och kan hålla dem kopplade.
Det handlar väl om ömsesidig respekt?
5 kommentarer:
Hundar är trevliga djur. Det är hundägarna det är fel på. Någon borde kanske sätta koppel på dom.
Jo, hundar är trevliga, det tror jag visst det. Bara jag slipper vara nära...
För några år sedan led min son av hundfobi. Han kunde gå långa omvägar för att komma hem när han mötte en hund. Jag är uppväxt med hund - och fick lära något nytt...Så ohyfsade många vuxna är när en mellanstadiegrabb i full panik ber dem koppla hunden. Är man riktigt rädd så är man. Och vill man bota fobi går man till en psykolog och inte en amatörpsykologhundägare. Tyvärr handlar det nog om oförståelse från hundägarens sida. Det är bara att försöka sprida vidare att det faktiskt inte spelar någon roll hur snäll hunden är.
sonen har kommit över sin hundrädsla nu med hjälp av en grannhund och att han fick ta det i sin takt.
Det är enklare med luggar - de växer ju som sagt ut;-)
Men min har blivit godkänd av familjen nu *s
och än värre är det när man är allergisk. Då kvittar det också hur snäll hunden är jag blir lika förbaska dödssjuk om jag får hundhår på mig!
Skicka en kommentar