Nya brödrecept finns på Ninnis Goda idag. Titta in!

Jag såg den spanska filmen Gråta med ett leende som gick på TV igår.

En underbar film!
Genom en dykolyckan förändras den 20-årige Ramóns liv drastiskt. Från att ha varit fullt av aktiviteter till en tillvaro liggandes totalförlamad i en säng, omhändertagen av sin äldre bror och hans familj. Det enda han har som påminner om hans tidigare liv, är utsikten genom fönstret ut mot Spaniens vackra vilda natur, och havets vågor som han kan höra men inte se. Nu har Ramón legat orörlig i sin säng i nära trettio år, och hans enda önskan är att få dö. Advokaten Julia, själv drabbad av en sjukdom som sakta bryter ned henne, tar sig an hans fall. Det är en mycket vacker film, med enastående rollprestationer, som får en att göra just precis det titeln säger, gråta med ett leende.

De sista resterna av julen åker ut idag. Ner i källaren, inpackad i sin låda. (Så bekvämt med plastgran...) Ajöss med julkulor och glitter!

In med lite vårkänsla istället! Jag har satt upp nya gardiner i köket, jag beställde per postorder och blev jättenöjd. Fina!

Och så ett fång med krispiga tulpaner därtill, så är det ju nästan vår, eller hur?

Och här kommer ytterligare bildbevis på vad jag gjort idag:

Jajamän, symaskinen har fått komma fram. Sonen har köpt nya jeans, och då får den snälla mamman ta fram sin "bästa" vän, symaskinen, och lägga upp byxor. Men sen åkte den snabbt in i garderoben igen. Längst in.

Ha en skön lördagskväll!

Under julhelgen läste jag äntligen ut boken jag hållt på med länge, länge, länge. Nej, den var inte dålig eller seg, jag har bara inte haft så mycket tid och läsro innan julledigheten kom. (Förresten så forsätter jag inte läsa böcker jag inte tycker om, ingen idé att ödsla tid på det. Bättre att välja en annan bok).

Boken jag läst är "En flicka som kallas Alice" av Kristin Hannah.

Den handlar om en liten flicka som plötsligt dyker upp i ett litet amerikanskt samhälle. Hon har en vargunge med sig, och hon verkar komma från skogarna i närheten. Hon kan inte prata och är undernärd och vanvårdad. Runt vristen har hon sår som tyder på att hon varit bunden. Ingen vet vem hon är eller vart hon kommer ifrån. Polischefen i staden kontaktar sin syster, psykiatern Julia Cates. Julia har helt tappat fotfästet i tillvaron sedan en av hennes klienter, en ung flicka, begått självmord. Medierna anklagar henne för det som hänt och hon får inga klienter mer.
För att återfå tron på sig själv och sin kompetens bestämmer hon sig för att åta sig fallet och inleder ett tålamodsprövande arbete med att få flickan att lära sig tala igen, och kunna fungera normalt. Steg för steg vinner hon flickans förtroende. De kommer varandra mycket nära och eftersom ingen anhörig tagit kontakt bestämmer sig Julia för att adoptera henne.
Men då dyker en tidigare mordåtalad man upp, som säger sig vara flickans far...

Boken är gripande och intressant. Intensivt följer man Julias arbete med att utveckla denna ”skogsvarelse” till att mer och mer bli en "normal" liten flicka.

Jag har tidigare läst flera av Torey Haydens böcker om utsatta och försummade barn, och tycker att denna boken till viss del påminner om hennes böcker. Med den skillnaden att Haydens böcker känns mer trovärdiga, rättframma och lärorika. Denna är ju lite väl sötsliskig och tårdrypande emellanåt. Men läsvärd ändå, man vill ju veta hur det går för den lilla flickan, och vad som hänt henne. En spännande och lättläst roman!

Igår eftermiddag var jag på begravning. Min morbror gick hastigt bort strax före jul. Det var en så vacker, lugn och fin begravninggudstjänst. Även om det förstås var mycket sorg och ledsamhet, så var det ändå en väldigt vacker stund. Och man får vid såna tillfällen en viktig tankeställare; ta vara på dagen som är, den stund som är just nu. Var rädd om dina nära och kära, ta hand om varandra, var nöjd med allt som livet ger...Livet går inte i repris.
Mycket vacker saxofon och flöjtmusik spelades i kyrkan, bl.a Summertime och What a Wonderful World.

Nu är det inte bara Cattis, utan även Malkins som har gett mig utmaningen om sju sanningar
så nu måste jag väl anta den här utmaningen! Reglerna är följande:

Länka till den som utmanat dig.

Berätta 7 sanningar om dig själv.

Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.

Lämna ett meddelande till dom som du utmanar.

Och här kommer sju sanningar om mej ;

1. Jag är livrädd för hundar, alla hundar, oavsett hur de är eller ser ut, stora bestar likväl som små och söta.
2. 
   Jag kan inte dricka öl, det smakar vedervärdigt! Jag har försökt vänja mej vid smaken och lukten, men Nej tack!
3. 
   Jag kommer alltid i sista, absolut sista!, minuten. Även om jag har för avsikt att komma i god tid, så lyckas jag sällan.
4. 
   Jag kan inte automatiskt skilja på höger och vänster, utan att tänka efter först vilket som är vilket. (Det var ganska jobbigt när jag övningskörde på bilskolan när jag tog mitt körkort som18-åring.)
5. 
   Jag är synestetisk, dvs ser dagar, siffror, månader, årtal, namn etc i färger och mönster/former.
6. 
   Jag har jättesvårt att hålla ordning på (viktiga) papper. Jag lägger dem på bra ställen, men sen vet jag aldrig var de bra ställena är. Har också försökt med pärmar och mappar och sånt, men på nåt sätt så försvinner papperna på vägen till den där mappen?!? Jag fick våra Springsteenbiljetter i lördags, av min bror, och blir jättenervös att jag ska lyckas slarva bort dem. Jag la dem i en mapp, och så satte jag en illgrön post-it lapp på hyllan där den står, ”här är biljetterna”. Hoppas den sitter kvar ända till den 4 juli!
7. 
   Jag hatar symaskiner, att sy på symaskin är det värsta jag vet. Det är inte det att jag inte kan, för det kan jag, textilslöjd var f.ö ett av mina bästa ämnen i grundskolan (!) men det är nåt med symaskiner som jag inte kan med…Usch! Pyssel överhuvudtaget, klippa, klistra och sånt, näää, det får nån annan göra. När jag var yngre gillade jag pyssel i alla former, men jag tror att jag har fyllt min dos med sådana aktiviteter för resten av livet.

Ja, så ska jag utmana vidare, men det är svårt att hitta någon som inte fått denna utmaning. Jag är ju förhållandevis ny i bloggvärlden och har inte så många att utmana, men prövar iallafall med följande:

Gågarderob, Miss Marie, ariaM, Frida, Absolut Guldkant, Nejma, Malins blogg.

Det är mycket skönare att vara ledig...

Jag har verkligen haft rejäl uppstart idag efter den sköna julledigheten! Vi var halva dagen i skogen på en uteförskola och fick se/höra om/ och praktisera deras utepedagogik. Det var kallt, lite snöslaskigt, regnade...inte det mysigaste vädret alltså. Efter lunch ( i skogen) blev promenad till skolans idrottshall (stelfrusen när man kom dit...) och rörelsepass med "Mini-röris", Friskis o Svettis program för förskolebarn. Rolig, lärorik och intressant dag på alla sätt, men nu är jag TRÖTT.

Hoppas ha mer energi i morgon.
Jag har blivit utmanad av Cattis, får fundera lite mer innan jag antar den...

Den långa sköna julledigheten går mot sitt slut...Bara helgen kvar att njuta av lugna, slappa dagar. Nu är det snart dags att ta itu med vardagen igen. Att det ska vara så svårt att komma igång efter att ha varit ledig?! Det är ju så skönt att få göra som man vill, slippa måsten och tider att passa...
Men först ska vi njuta av lördag/söndag! En tripp till Kungsbacka idag, middag hos bror o svägerska ikväll, läsa lite mer i min nyligen påbörjade bok, (den är svår att lägga ifrån sig!) kanske någon bra film..
Ha en riktigt skön helg!

Ååh, vad jag saknar solen och ljuset! Ingen sol i sikte idag heller...Men det blir väl bättre. Dagen idag var hela 2 minuter längre än igår! Hoppfullt. Titta här får ni se!

2008!
Fina, jämna siffror på det nya året!
Nyårsdagen var lugn, seg och slapp, som nyårsdagar brukar vara. Jag läste ut min bok, tittade lite på TV, och så såg vi en lagom lättsam film, "The Stepford Wives".
Idag har jag jobbat, men nu är jag ledig fyra dagar till, börjar jobba igen på måndag 7/1. Det känns ganska bekvämt faktiskt, jobba en dag, vara ledig ytterligare fyra dagar. Å, att det ska va så skönt att va ledig! ( det är ju så svårt att få upp (jobb)farten igen....)

Vi har sett några filmer under julen. En ny film, de övriga med några år på nacken, som legat i dvd-skåpet och väntat på att bli sedda.

Först; Heartbreak Kid, ny film från 2007 med Ben Stiller och svenska Malin Åkerman. En film som liknar alla andra filmer jag sett med Ben Stiller, han spelar samma typ av person här också. Stiller spelar en man i 40-årsåldern som är singel och har svårt att träffa den rätta. Så träffar han snygga, blonda Lila, (Malin Åkerman), blir jättekär och gifter sig med henne bums. Men ångrar sig på bröllopsresan, när han lär känna sin nyblivna fru lite bättre…Den är rolig, man skrattar ibland, men inte en av de roligaste filmer jag sett.


Sen Älskar dig för evig, från 2002, med Mad Mikkelsen. Och en film med Mads Mikkelsen är ju alltid sevärd… Den här filmen var mycket bra, skådespelarna är helt fantastiska i sina roller. Känslorna är starka så det nästan gör ont att se den här filmen. Otroligt välspelat! Filmen handlar om Cecilie och Joachim som är på väg att gifta sig. De är unga, förälskade och lyckliga, livet leker. Niels (Mads Mikkelsen) och Marie (Paprika Steen) är lyckligt gifta och föräldrar till tre barn, två små pojkar och en tonårsdotter. Dessa personer förs samman av en olycka, en tragedi. Marie och tonårsdottern kör på Joachim, som blir svårt skadad. Niels är läkare på sjukhuset där Joachim vårdas, förälskar sig i Cecilie… Mycket bra film, värd att se!

Jag har också sett Garden State, från 2004. Filmen handlar om en kille, Andrew; som under hela sin uppväxt gått på medicin. Andrew har lärt sig att stänga av allt, han pratar inte med sin pappa, han bor i ett helvitt rum, orkar inte känna någonting.
En dag ringer hans far, som han inte träffat på många år, och berättar att hans mor gått bort. Andrew åker hem för att vara med på begravningen. Väl hemma tar han kontakt med sina gamla vänner igen, som han inte träffat på 10 år. Han träffar också en tjej (Natalie Portman), som lever i en rörig familj och bär sina tankar och känslor utanpå kroppen. Han blir förälskad och får livslusten tillbaka, slutar ta sina mediciner, börjar leva igen. Det låter som en bra historia, men jag tyckte filmen var seg, man blir aldrig riktigt berörd. Den är lite rolig emellanåt, ska nog vara rörande, men - som sagt, jag tycker inte att den griper riktigt tag.

Och så igår såg jag The Stepford Wives, 2004, med bl.a. Nicole Kidman, Bette Midler och Glenn Close i rollerna som några av stepfordfruarna. Filmen handlar om karriärskvinnan Joanna som tillsammans med sin man Walter flyttar till Connecticut för att börja om på ny kula, efter att Joanna "gått in i väggen". De hamnar i Stepford, staden där kvinnorna lever för att tillfredsställa sina töntar till män. Joanna vantrivs medan Walter är mycket nöjd med den så kallade "Stepfordandan". Joanna och hennes nya väninna Bobbie (Bette Midler) börjar förstå att det är något konstigt med det perfekta lilla samhället Stepford. Filmen driver med vår fixering vid att vara perfekta, och hur fast vi sitter i våra könroller.
Jag tyckte bra om den! Mest tack vare de briljanta skådespelarna Nicole Kidman och Bette Midler. Midler gör en helt underbar scen där hon är sitt "new me" , värd att se bara därför!