Ninnie

Under julhelgen läste jag äntligen ut boken jag hållt på med länge, länge, länge. Nej, den var inte dålig eller seg, jag har bara inte haft så mycket tid och läsro innan julledigheten kom. (Förresten så forsätter jag inte läsa böcker jag inte tycker om, ingen idé att ödsla tid på det. Bättre att välja en annan bok).

Boken jag läst är "En flicka som kallas Alice" av Kristin Hannah.

Den handlar om en liten flicka som plötsligt dyker upp i ett litet amerikanskt samhälle. Hon har en vargunge med sig, och hon verkar komma från skogarna i närheten. Hon kan inte prata och är undernärd och vanvårdad. Runt vristen har hon sår som tyder på att hon varit bunden. Ingen vet vem hon är eller vart hon kommer ifrån. Polischefen i staden kontaktar sin syster, psykiatern Julia Cates. Julia har helt tappat fotfästet i tillvaron sedan en av hennes klienter, en ung flicka, begått självmord. Medierna anklagar henne för det som hänt och hon får inga klienter mer.
För att återfå tron på sig själv och sin kompetens bestämmer hon sig för att åta sig fallet och inleder ett tålamodsprövande arbete med att få flickan att lära sig tala igen, och kunna fungera normalt. Steg för steg vinner hon flickans förtroende. De kommer varandra mycket nära och eftersom ingen anhörig tagit kontakt bestämmer sig Julia för att adoptera henne.
Men då dyker en tidigare mordåtalad man upp, som säger sig vara flickans far...

Boken är gripande och intressant. Intensivt följer man Julias arbete med att utveckla denna ”skogsvarelse” till att mer och mer bli en "normal" liten flicka.

Jag har tidigare läst flera av Torey Haydens böcker om utsatta och försummade barn, och tycker att denna boken till viss del påminner om hennes böcker. Med den skillnaden att Haydens böcker känns mer trovärdiga, rättframma och lärorika. Denna är ju lite väl sötsliskig och tårdrypande emellanåt. Men läsvärd ändå, man vill ju veta hur det går för den lilla flickan, och vad som hänt henne. En spännande och lättläst roman!