Dagens Dörr

...puh! 

Fredag igen, underbart! En intensiv vecka igen, men en fin vecka på jobbet.

 Jag har ett så härligt arbete, att jobba med barnen är en ynnest

och också så viktigt och ansvarsfullt. 

Jag omges hela dagarna av så mycket positivitet, från barnen. 

Så mycket lek, glädje och upptäckarlusta och nyfikenhet. 

Ja, jag gillar verkligen mitt jobb,

trots att det ibland suger musten ur mej ger det sååå mycket.

Idag blev jag så glad, 

då en liten kille som vanligtvis är lite blyg, tyst och tillbakadragen 

formligen sprudlade av prat och berättarglädje vid matbordet. 

Vi var få barn idag, så det var bara han och jag och två flickor till vid matbordet, 

och det gav honom mod att vilja och våga ta plats och prata.

Han glömde nästan av att äta...

Han avslutade med att säga, 

"Jag älskar dej och Catarina och Isabella!" (mina båda kollegor)

Underbart!

Men nu är det fredag,

och på fredagar brukar vi unna oss att äta ute på restaurang.

Fredagsmys!

(...Fast vi åt inte här,

och inte heller italienskt, 

för det här är en bild från 

Rom,

en  underbar stad!)

Sista helgen i november.

Vi var på julmarknad.

Solen sken och det var frostigt och kallt.

Julstämning!

Nu är det snart advent.

Och alltså inte många veckor kvar till jul.

I år ska vi inte köpa några julklappar,

bara till de tre yngsta.

Det känns bra!

Slippa den stressen,

och njuta lite mer istället.

 Av att det snart är dags för julledigt

 och tid att umgås med familjen.

Lite bokprat.

 Det var ju längesen, men tiden räcker ju inte alltid till allt man vill göra.

Men, 

nu vill jag skriva några ord om en bok som jag nyss läst ut:

Vera 

av Anne Swärd.

En bok som var mörk och sorglig, men ändå väldigt vacker.

Jag brukar inte tycka om böcker som är tragiska och hemska,

vill att böcker ska vara till glädje.

Men den här boken är så speciellt skriven, 

stämningsfullt, vackert och poetiskt.

Ibland nästan som en saga.

Språket gör att det är en njutning att läsa, trots det mörka och starkt gripande innehållet.

En fängslande och mycket känslosam bok

som jag kan rekommendera!

Om bokens handling:

Den kortaste kärleken kan ibland få de längsta konsekvenserna. 
Under falskt namn kommer den unga Sandrine från krigets mörker 
till ett soldränkt försommarsverige. Året är 1945. 
Hennes enda bagage är ett barn hon tänkt göra sig av med, 
och en hemlighet som hon är beredd att göra vad som helst för att behålla.
Sju månader senare står hon brud på en ö längst ute i skärgården. 
Kvinnoläkaren Ivan Ceder har sökt dispens för sin ännu inte giftasmyndiga brud, 
den hälften så gamla Sandrine. 
Bakgrund: okänd. Sjutton år, med döden bakom sig och livet framför sig?
Genom att säga ja till Ivan gifter Sandrine in sig i en främmande värld: 
den stora överklassläkten Ceder. 
Under bröllopsnatten drar en farlig snöstorm in över arkipelagen 
och hela festföljet fryser fast ute på ön. 
Det är som om denna natt förebådar hur resten av äktenskapet ska bli
 - en iskall mesallians byggd på hemligheter, lögner och rädsla.

En grå novemberhelg...

Vi gick på promenad, barnen och jag. 

Och dockan fick följa med och åka i vagnen.

Plocka stenar, 

som man kan kasta i vattnet.

Plums!

Lilly hittade en sten till Sam också, 

en pytteliten - precis som Sam...

Hopp och hej!

Sen gick vi hem, in i värmen...

för att pussla, spela spel, bygga lego.

Lilly tog hand om sin docka, 

bäddade ner den i min fina gamla dockvagn (från 60-talet!)

En mysig dag, 

att vara med de här två 

ger värme och solsken i hjärtat trots gråväder ute!

💛

Veckans Fönster

-Ljusblått-

...för visst behöver vi lite ljusblått

i de här mörka novemberdagarna.

Ett ljust och vackert fönster i konstnären Claude Monets kök,

i hans hus 

i  Giverny, Frankrike.

Fredag igen i morgon.

Så skönt!

Veckorna går fort,

för mej är det full fart h e l a tiden på jobbet.

Det är roligt, jag trivs med mitt jobb,

har underbara ungar i gruppen och goa arbetskamrater.

Men jag är bara SÅ trött...

Tror att mörkret och de korta dagarna spelar in.

Men jag har turen att iallafall få tillbringa några timmar varje dag utomhus,

på jobbet. 

Idag såg vi faktiskt en strimma blå himmel!

Farsdag-helg.

En helt igenom grå,

mörk och disig, 

regnig helg.

Men vi har haft mysigt inomhus!

Alla barnen hemma på vår årliga 

taco-buffé.

Sedan barnen var små har vi alltid ätit tacos på allhelgona-helgen.

Alla kunde inte komma förra  helgen,

så då blev det taco-buffé på fars dag istället!

 Vi saknade dock några av de små,

Vilmer och Lilly var med sin mamma.

Men det blev första besöket hemma hos oss för den här lille godingen,

Sam.

Han sov gott på fårfällen...

Lite vaken emellanåt var han också.

Så söt!

Såklart var det den här lilla människan 

som alla ville vara nära idag!

Här är Sam med sin farbror Emil...

...och med sin mamma o pappa och Emils Alice...

...och med farfar

Lilla hjärtat!

...ännu mera Normandie!

Efter att vi varit i Honfleur stannade vi till i tvillingstäderna Trouville och Deauville. 

Trouville åkte vi mest bara igenom, 

men i Deauville tog vi oss ner till strandpromenaden och den breda sandstranden.

Deauville är den mest fashionabla staden, med enorma palats till hus, lyxiga hotell och svindyra märkesbutiker.

En sommarstad  för de rika och berömda, ända sedan 1800-talet.

I Deauville hålls varje år en filmfestival, 

Här står vackra gamla badhytter på rad, 

här får berömdheter inom filmens värld en alldeles egen badhytt.

Sandstranden är enorm..!

Läckert med alla hopfällda parasoller,

som ett konstverk.

För 16 år sen, 

i juli 2002, var jag senast i Normandie.

Jag letade fram ett gammalt fotoalbum, och hittade bilder från den resan.

Här står jag med mina barn 

- alla mina fina killar -

på strandpromenaden i Deauville.

Det var soligare och varmare väder nu, i oktober, 

än det var i juli 2002...

Här är min yngste,

han som alltid älskat djur.

Han "hittade" en hund när vi stannade och köpte cider 

hos en lokal tillverkare längs en väg utmed kusten.

Och här står jag, 

i en liten stad längs Route du Cidre.

Ojoj, åren går...

Så roligt att titta på gamla bilder!

November är här, sista höstmånaden.

Inte min favoritmånad...

Jag tycker det är jobbigt med mörkret som ökar för varje dag, 

och vetskapen om att det dröjer lääänge tills ljuset återvänder igen. 

 Men en fin helg har jag haft i alla fall.

Träffat mina barnbarn, 

det är så mysigt!

Vi var allihopa och besökte T och E 

och nyaste lilla familjemedlemmen,

Sam.

Kusinerna 

och Sams farbror J.

Stolt kusin som håller lill-kusinen.

Hej lilla Sam..!

(han var en tröttis och sov mest hela tiden...)

 Och så var vi hos kusin/storebror Louie 

med blommor och ljus

...och så har vi besökt de andra som vi saknar,  

Bl.a min syster Liselott,

i dag på eftermiddagen medans det ännu var ljust.

Sen blev det fika med massa gott hembakt hos min mor och far.

Vilmer och Lilly tyckte det var så roligt att äntligen få träffa sin lilla kusin.

När vi kom hem hit efteråt så gick Lilly och bar på sin docka så här. 

Precis som E, Sams mamma, bar på lille Sam.

"Jag är mamman!" 

sa hon.

"Och jag kan va pappan!" sa Vilmer.

Gullungar!

En helt ljuvlig höstdag i  vackra Honfleur, Normandie.

För ganska precis en månad sen.

Sol, värme, 

vackra hus, hav, 

äta lunch utomhus, 

titta på konst, 

(en konst-ig hund...)

och köpa lite också...

Längtar tillbaka!

Idag hände något som gjorde mej både ledsen och besviken på jobbet...

Vi hade något färre barn än vanligt, men också färre personal. 

Både lediga och sjuka och vabbande gjorde att vi idag var totalt tre pedagoger på två avdelningar 

och tillsammans hade vi 21 barn. 

Och det gick ju bra, för vi samarbetade förstås.

Det som gjorde mej upprörd var att den tredje avdelningen på förskolan, den med de yngsta barnen, 

där var totalt sex barn närvarande och alla tre pedagoger på plats idag. 

Sex barn på tre vuxna alltså. (= 2 barn/vuxen)

För mej är det i en sådan situation helt självklart att en av dessa tre pedagoger går över och arbetar på de avdelningar som saknar personal.

 Men så var inte fallet.

De tyckte att de hade fullt upp med sina små...

Jag blev både arg, ledsen och besviken på hur svårt det är för vissa att vara hjälpsamma och bry sig om varandra lite.

Och vi jobbar i förskolan, 

där det är av största vikt att föregå med gott exempel för barnen....