tisdag 18 januari 2011

Nu har hon blivit 6 månader, vår lilla Lucy. Och hon har blivit en självklar och mycket älskad medlem i familjen.

Aldrig trodde jag att man skulle känna så mycket kärlek till en katt! Ja, i ärlighetens namn ska sägas att jag inte var helt positiv till införskaffandet av detta lilla djur...Katthår överallt...kattsand på golvet...sönderklösta möbler...bundenheten...

Men, jag föll direkt för denna charmiga lilla busloppa till kattunge! Hon har en sån personlighet, så söt, så glad och gosig, nyfiken och social, ska vara med överallt och undersöka allt, allt.

När jag stiger upp tidigt på morgonen för att gå till jobbet blir jag glad och lycklig över att mötas av en varm, mjuk och spinnande katt som stryker sig mot mig och närapå vill krypa in i en. När man kommer hem från jobbet möts man av samma kärlek.

När jag lagar mat sitter kisse där vid fötterna och tittar längtansfullt, måhända kan hon få en liten smakbit?

När jag städar har jag en kompis som följer mig i hasorna, det är ju så spännande med vatten som rinner, och den där roliga moppen som åker fram och tillbaka över golvet!

På kvällen brer hon vällustigt ut sig i TVsoffan hos oss, varm och mjuk.

Däremellan är hon i allra högsta grad sin egen, hon bestämmer när hon vill bli kelad med eller inte. Ur hennes synvinkel är det hon som är centrum, vi är hennes mer än hon är vår....

Det är ju precis det som är charmen med en katt.

4 kommentarer:

Pumita sa...

Jag är inte så mycket för katter heller men visst smälter jag när jag ser henne. Små kissekatter är söta och mysiga.

Malin sa...

Katter är underbara, synd bara att jag inte tål dem alls... :(

PS fina pläd, älskar färgsättn DS

Ninni sa...

Jag kan förstå att man blir fäst vid dem...fast jag är ju mera en hundmänniska :)
Och hon är ju så söt!
Må så gott!
Kram Ninni

Fia sa...

Så fin hon är er Lucy! Påminner om vår Molly som vi förlorade för 3,5 år sedan. Förstår att ni fallit handlöst pladask för henne. Det går liksom inte att inte älska dem när man väl fått hem dem. ;)