Ninnie

För nästan precis en månad sen var jag hos tandläkaren och skrev att jag haft turen att inte ha några problem med mina tänder. Jaha, så satt jag i soffan i fredagskväll och drack lite vin, och åt lite nötter och annat naturgodis, bl.a. såna där hårda bananchips. "Knack", det kändes lite konstigt i munnen...En liten bit av en kindtand hade brutit av! Å, nej....!

Inte gjorde det ont i tanden, men ojojoj vad det har gjort ont i min tunga! För det blev sylvassa flisor kvar på tanden, som skavt och skavt, jag har knappt kunnat äta. Så idag har jag varit hos min tandläkare igen, sitter här nu med bedövad mun men med en hel tand igen.

Glad för min nya tand, men lite trist att behöva betala 1400 till tandlagning... Hade behövt de pengarna bättre till min Toscanaresa som är i antågande.

Mannen hade bokat bord för att bjuda mig på middag på restaurang i lördags, en försenad födelsedagsmiddag. Det blev inget av det, p.g.a. ont i munnen...

Istället för restaurangbesök såg vi en film,

"The Curious Case of Benjamin Button"

Jag har hört mycket positivt om den, men tyckte inte riktigt att den levde upp till de förväntningar jag hade.

Som de flesta väl vet så handlar filmen om en man (Brad Pitt) som föds gammal och sedan så att säga lever sitt liv baklänges. Jag tyckte inte att denna historia var så vansinnigt spännande så att det räckte till en film som är nästan tre timmar lång. Det blir en lång film som är som ett slags saga fast utan någon riktig magi. Jag förstod aldrig riktigt heller vad filmens egentliga budskap var, vad vill man berätta utöver det absurda i att åldras baklänges? Att ta vara på livet och kärleken, att utseende och ålder har mindre betydelse?

Fast Brad Pitt var bra, och även Cate Blanchett som spelar Benjamin Buttons stora kärlek. Men jag förstår att filmen fick Oscar för "Bästa Makeup". Skådespelarna i filmen åldras/blir yngre på ett vackert och mycket trovärdigt sätt.

Nej, den här filmen gjorde inte något större intryck på mej.