Ninnie

Jag håller på att inskola en liten flicka på förskolan, som precis fyllt 1 år. Hon har inte lärt sig gå än, hon kryper. Det har gått jättebra, mamma/pappa var med den första veckan, men nu lämnar de henne och hon protesterar inte. Hon kommer gärna i min famn på morgonen.

Men hon är så allvarlig, den lilla tösen. På sin höjd att hon dragit liiite på munnen någon enstaka gång. Och håller sig helst intill mej.

Men så idag, den åttonde dagen vi träffas hon och jag...

då kryper hon modigt iväg in i det andra rummet, det där rutchkanan står. Jag ser inte först att hon försvunnit, pratar med ett annat barn just då. Förstår dock att hon är i det stora rummet, och där är hon mycket riktigt- på väg mot rutchkanan. Jag säger "Lovisa, var är du?"

Då stannar hon upp, vänder sig om och hennes lilla allvarliga ansikte spricker upp i ett härligt leende, ögonen glittrar och hon säger något på sitt babyspråk. Underbart!!!!

Resten av dagen är hon frikostig med både leenden, upptäckarglädje och babypladder. Ljuvligt!

För övrigt har det varit en intensiv dag på förskolan, jag är trött och jätteglad att det är fredag i morgon!

(Bild lånad på nätet, det är INTE Lovisa!)