tisdag 7 april 2015

Äntligen har jag läst ut den här boken:
Steglitsan 
av Donna Tartt.
En tjock (och tung!) bok på nästan 800 sidor, en bok som stått i min bokhylla ett tag och som jag värjt mig lite mot att läsa. 
Jag är en långsam läsare, och i jobbtider har  jag inte så mycket tid över för att läsa, vilket gör att  jag vanligtvis sparar såna här tjocka böcker till semestertider eller väljer att inte läsa dem alls eftersom det tar tid och risken att jag tröttnar är stor. 
Men den här boken tröttnade jag inte på. 
Jag blev fångad från första sidan, ja, det här måste vara en av de bästa böcker jag läst faktiskt. Det är med ett visst mått av saknad som jag nu lämnar  Theo Decker och människorna i hans liv och ställer tillbaka boken i bokhyllan igen...

Boken handlar om Theo Decker som mister sin mamma i en explosion på ett konstmuseum i New York när han är 12 år. Det blir en berättelse om Theos sorg efter mamman och hur denna händelse påverkar hans liv. Man får följa honom in i vuxenvärlden, där han så småningom hamnar i ett svårt drogmissbruk. Han möter många människor på vägen, både såna som stöder och hjälper honom, men också de som drar ner honom. 
Något som både bär honom genom livet, men också plågar och tär på honom är den lilla målningen av Carl Fabricius, Steglitsan, som han fick med sig från explosionen på museet och som han håller gömd i många år.

Tarrt skriver med en sådan elegans, detaljer och karaktärer är så genomtänkta och skildrade så man ser dem framför sig, som om man känner människorna personligen eller vistas på de platser som hon beskriver. Orden flödar genom sidorna,  man sugs liksom in i det här äventyret, den här omskakande och berörande berättelsen om Theo Decker och Steglitsan, det vackra lilla konstverket. 

Det enda jag har invända mot är slutet. Här tycker jag att historien spårar ur lite, och blir till något annat,  något thrillerlikt och lite osannolikt som jag inte tycker riktigt om. Det är synd, för annars är det här en bok som har allt som en riktigt bra bok ska ha, en vacker, omskakande och berörande historia med ett språk som är välformulerat och levande. 
Helt enkelt en mästerlig roman som är värd all den tid det tar att läsa den!
Och såklart blir jag nyfiken på att läsa  Donna Tartts tidigare böcker också.
Men inte nu, 
för nu väntar en annan och lite tunnare bok på mig, 
en bok med den vackra titeln "Konsten att höra hjärtslag"

2 kommentarer:

tankar o bilder sa...

Har precis börjat på den boken i i min bokcirkel :)

Rajson sa...

Alltid lika kul att läsa dina boktips.
Tack vare att jag gått ner i arbetstid läser tom jag böcker under annan tid än semestertider. Skulle kanske våga mig på denna tegelsten!