I lördags var jag på bio. (Det var flera månader sen sist, den här flytten har tagit så mycket tid...)Äntligen fick vi/tog vi oss tid att gå och se en bra film;
Shutter Island,
Martin Scorseses senaste film med Leonardo di Caprio i huvudrollen. Och jag måste säga att han gör en mycket bra roll som den plågade polisen Teddy Daniels, liksom de övriga 
skådespelarna i filmen, bl.a. Ben Kingsley och inte att förglömma svenske Max von Sydow i en liten men fantstisk bra roll (-som alltid när det gäller von Sydow, han måste vara en av Sveriges bästa skådisar!)
skådespelarna i filmen, bl.a. Ben Kingsley och inte att förglömma svenske Max von Sydow i en liten men fantstisk bra roll (-som alltid när det gäller von Sydow, han måste vara en av Sveriges bästa skådisar!)
Att skriva om den här filmen är svårt utan att förstöra filmupplevelsen för er som inte sett den, men i korta drag handlar filmen om polisen Teddy Daniels som får i uppdrag att utreda försvinnandet av en patient från ett mentalsjukhus för brottslingar på Shutter Island. Tiden är början på 50-talet, några år efter andra världskrigets slut. När Daniels kommer till ön förstår han så småningom att här förekommer oetiska och olagliga behandlingar av patienterna. 
Men allt är mycket underligt och hemlighetsfullt, vilket leder till att han snart börjar tvivla både på läkarna, sin polispartner, sitt förstånd… Scorsese är en mästerregissör som bygger upp den kusliga stämningen succesivt och mycket skickligt, både genom musiken som ömsom är pampig och skrämmande, ömsom vacker och drömsk, de karga klipporna och den skrämmande miljön på mentalsjukhuset som ramar in historien på ett mycket effektfullt sätt. Filmen växlar mellan den mycket täta och skrämmande "nutiden" i filmen och Daniels drömmar och syner, som vackra och nästan lite poetiska.
Filmen bygger på boken "Patient 67" av Dennis Lehane, jag har inte läst boken och visste inte heller mycket om vad filmen skulle handla om. Men jag sögs snabbt med av filmen; förbryllades, undrade hur...? Varför...? Inte förrän i slutet av filmen förstod jag hur det hela hängde ihop. Men var det verkligen så det var? Eller...?
Filmen är en sån film som man vill se en gång till, och kanske behöver man det för att förstå allt...Se den!
(Däremot tror jag att man INTE bör ha läst boken innan man ser filmen.)
Men allt är mycket underligt och hemlighetsfullt, vilket leder till att han snart börjar tvivla både på läkarna, sin polispartner, sitt förstånd… Scorsese är en mästerregissör som bygger upp den kusliga stämningen succesivt och mycket skickligt, både genom musiken som ömsom är pampig och skrämmande, ömsom vacker och drömsk, de karga klipporna och den skrämmande miljön på mentalsjukhuset som ramar in historien på ett mycket effektfullt sätt. Filmen växlar mellan den mycket täta och skrämmande "nutiden" i filmen och Daniels drömmar och syner, som vackra och nästan lite poetiska.Filmen bygger på boken "Patient 67" av Dennis Lehane, jag har inte läst boken och visste inte heller mycket om vad filmen skulle handla om. Men jag sögs snabbt med av filmen; förbryllades, undrade hur...? Varför...? Inte förrän i slutet av filmen förstod jag hur det hela hängde ihop. Men var det verkligen så det var? Eller...?
Filmen är en sån film som man vill se en gång till, och kanske behöver man det för att förstå allt...Se den!
(Däremot tror jag att man INTE bör ha läst boken innan man ser filmen.)
2 kommentarer:
Låter riktigt spännande! Undrar bara om jag kan sova efter att ha sett den. ;) Har inte läst boken så jag sätter upp filmen i min "vill se-lista".
Jaaaaa!!!! Har både läst boken och sett filmen. Suveräna. Aldrig tidigare att en film varit i samma kaliber som en bra bok. Di Caprio gör Teddy helt suveränt.
Skicka en kommentar