Nu är jag hemma igen  efter att ha tillbringat en vecka i Nerja, södra Spanien.

Precis vad man behöver i mörka, gråa november!

Å, som jag har njutit av ljuset, värmen och solens strålar.

Jag hade mer än gärna stannat ett tag till!

Vi bodde så himla fint!

Lyckades hitta ett så fint litet hotell, som låg några km utanför Nerja;

Hostal Avalon.

Ett så mysigt ställe, med bara sex rum!

Alla med olika inredning, rymliga och bekväma.

Vi hade varsin stor, skön säng.

Och det bästa av allt var man hade varsin stor terrass med utsikt över havet och bergen.

Att vakna till den här utsikten var ljuvligt.

Och att äta frukost med den här utsikten och med solens värmande strålar är svårslaget!

Här serverades inte frukostbuffé - vilket brukar vara det vanliga på hotell -

utan man fick välja från en frukostmeny.

Så himla gott!!

Jag älskar frukost, dagens bästa måltid.

Som till exempel färskpressad apelsinjuice...äggröra... 

färskt frukt...tjock, krämig yoghurt... söt honung... hemmagjord musli...

omelett...toasts med serranoskinka och manchego..

 söta tomater...ja, det fanns massor att välja på!

Hotellets restaurang serverade även lunch och middag,

och maten var helt fantastiskt god!

Restaurangen var välbesökt, alltid fullt här såväl på lunchen som på kvällen.

Till hotellet hörde en stor trädgård,

och överallt fanns mängder av blommor och växter.

Utanför vår dörr.

Från rummet kom man ut i trädgården,

och här möttes jag varje dag av den här lille katten, Hugo.

Så gullig och kelig!

Han hade en egen liten hörna av trädgården, 

dit inga människor fick gå -"Solo gatos"!

Å, jag blev helt kär i denne lille katten,

han var så gullig!

Han påminde så mycket om min lilla kisse Lucy, som jag saknar så otroligt mycket...

Och jag tror det var ömsesidigt...

Han följde med ända till dörren.

Havet och den stora stranden låg strax nedanför hotellet,

på andra sidan vägen.

Jag badade såklart!

Härliga salta vågor.

Solnedgång på kvällen.

Vi tillbringade några dagar med att bara vara här på hotellet.

Njöt av solen och värmen på terrassen,

läste böcker och bara tog det lugnt.

Gick promenader i omgivningarna runt hotellet.

Så härligt med all grönska och alla blommor!

Semester-mood..!

Men,

vi var även ute på äventyr!

Vi hyrde en bil i tre dagar, och åkte iväg upp i bergen,

och till några andra orter här längs kusten.

Berättar mer om det så småningom!

 Vad jag läste i oktober:

Biodlaren från Aleppo

av Christy Lefteri

En djupt gripande och dramatisk berättelse.

I Aleppo, Syrien bor Nuri med sin fru Afra och deras son.

Afra är konstnär, och Nuri är biodlare.

Men det bli krig, deras lilla son blir dödad,

de förlorar allt och tvingas fly.

Stundtals var det svårt att läsa den här boken,

för  det är så mycket hemskt som händer dem.

Och jag tänkte att "här sitter jag och tycker att jag har svårt bara att läsa om detta,

och så finns det människor som lever mitt i det här"!

Handlingen utspelar sig växelvis i Aleppo och i England dit de så småningom kommer, 

och i flyktingläger på olika platser de kommer till under sin flykt.

Det är mycket hemsk och gripande berättelse om att vara krigsflykting, 

mycket trovärdigt och levande beskrivet.

Ja, det är betungande läsning, men ändå så vackert skrivet. 

Inlevelsefullt och med ett målande och poetiskt språk,

oavsett om det handlar om livet innan flykten eller den brutala verkligheten som flykting. 

Det gör att jag fortsätter att läsa, trots att det stundtals är smärtsamt och tungt.

Det här är en bok som alla borde läsa!!!

Sen ville jag läsa något lättsammare 

och fastnade för den här:

Agnes, Louis, Paris

av Johanna Ranes.

En kärleksroman om två nyblivna unga läkare, Agnes och Louis,

som faller för varandra. 

Redan från början anar man dock att detta inte bara är en kärlekshistoria,

den rymmer också sorg, hemligheter och brustna drömmar.

Att ta sig till Paris är något de båda drömmer om och planerar att genomföra tillsammans,

men det blir inte riktigt som de tänkt sig.

Jag tyckte att kärlekshistorian mellan Agnes och Louis

 inte berörde mig så mycket, det kändes som att de egentligen inte passade ihop.

Trots det så är det en fin och känslosam berättelse.

 Man blir påmind om att ta vara på livet, och dem man älskar.

Att leva här och nu!

Läsvärd!

Till sist en bok av den japanska författarinnan

Hiromi Kawakami:

Senseis portfölj

En alldeles underbar liten bok, som jag hade svårt att släppa!

Och efter att jag läst den undrar jag varför den egentligen var så svår att lägga ifrån sig,

för det händer ju liksom ingenting i den här boken.

Trots det innehåller den så mycket!

Boken handlar om Tsukiko, en kvinna som närmar sig 40.

Man får inte veta så mycket om henne, mer än att hon lever själv,

arbetar på kontor och är mycket ensam.

Av en slump träffar hon på sin gamla lärare från gymnasiet,

som nu är runt 70 år. 

Hon kallar honom Sensei, vilket är det japanska ordet för magister.

De träffas på små restauranger och barer, där de äter gott och dricker

(mycket!) och pratar med varandra.

Ibland åker de iväg någonstans, tex till skogen för att plocka svamp.

 Deras relation utvecklas, trots åldersskillnaden.

 De kommer varandra så nära, dessa två ensamma människor.

 Deras vänskap blir till djup och innerlig kärlek.

Å, vad tyckte om denna bok!

Underbar, vemodigt vacker, lågmäld, charmig.

Stillsam och dramatisk på en gång.

En bok jag kommer att minnas!

 November är här och det har varit All-helgona -helg.

Och vi har tänt ljus hos dem vi saknar.

 Bland annat vår lille ängla-pojke Louie, och min syster Liselott.

Så gott som alla vackra höstlöv är borta nu,

och den färglösa och grå hösten tar över mer och mer. 

Liksom mörkret.

Man måste tända lamporna inomhus vid fyra-tiden på eftermiddagen.

Sen när klockan blir fem på eftermiddagen är det becksvart ute!

Det märkte jag häromdagen när jag var ute och gick lite senare på dagen är jag brukar.

Plötsligt blev det skumt där i skogen,

och jag fick skynda mig hem för jag hade varken reflexer eller pannlampa med mig!

Ja, nu tar mörkret över mer och mer.

Usch, jag gillar inte alls den här tiden på året.

Jag påverkas mycket av mörkret och de allt kortare dagarna.

Det gör mig så trött och håglös.

Känner av min utmattningssymptom mer igen.

Och kylan - jag tycker verkligen inte om att frysa!

Kyla gör liksom ont i hela mig.

Ja, jag hade gärna flytt söderut både november och december.

Sen, när det blir januari och det blir ljusare och ljusare för varje dag,

ja, då känns det lättare. 

Men vet ni vad?!

En vecka ska jag få njuta av sol, värme och ljus för just nu är jag på väg till

Nerja i Spanien tillsammans med min käraste syster.

Jag är så tacksam för att jag har möjlighet att göra den här resan!

(även om jag har lite dåligt samvete för att flyga i dessa tider...)