Årets första böcker!
I Januari läste jag tre böcker.
Först den här:
Med liv och lust av Karin Wahlberg.
Detta är del fyra i lasaretts-serien. Jag har läste de tidigare,
och blev glad när jag såg att det kommit ännu en bok!
Det har nu blivit tidigt 1960-tal och det är mycket som förändras i samhället,
på gott och på ont.
Det är roligt att åter lära känna och följa de personer som varit med i tidigare böcker.
Det är ett rikt persongalleri och jag är glad att de alla presenteras innan romanen
börjar för det är inte lätt att komma ihåg dem alla!
Jag gillar de här böckerna, de är välskrivna och man blir verkligen förflyttad i tid och rum.
Speciellt roligt att läsa om det tidiga sextiotalet,
det var ju då jag föddes och mina föräldrar var unga.
📖
Nästa bok blev en bok som gav mig en stark längtan till Paris!
30 dagar i Paris av Veronica Henry.
Jag lockades av det vackra och drömmiga omslaget.
Och boken var precis vad jag väntade mig.
En härlig, mysig och trevlig läsning om att mitt i livet hitta sig själv igen.
Boken handlar om den 50-åriga nyskilda Juliet som återvänder till Paris,
staden där hon jobbade som au pair som 20-åring och förlorade sitt hjärta.
Det märks att författaren älskar staden Paris.
Å, vad jag jag njöt av att bli förflyttad till boulevarder och gränder, caféer och barer,
parker och cykelturer längs Seine, mysiga butiker och bokhandlar,
frasiga croissanter och massor av god, fransk mat...
En bok jag rekommenderar om man vill fly till Paris en stund!!
📖
Nästa bok var en helt annan läsupplevelse;
Förbjuden skrivbok
Den här boken publicerades första gången 1952, men har nu kommit ut i nyöversättning.
Den utspelar sig i Rom, i mitten på 50-talet.
Valeria är gift sen många år och mamma till en dotter och en son i tjugoårsåldern
En dag köper hon en skrivbok och börjar att skriva dagbok.
Men hon är så rädd att någon ska få reda på att hon skriver.
För en hustru och mamma, som hon ju är, kan ju inte ha något viktigt att skriva om!
Hon skäms, och gömmer sin skrivbok. Men det är svårt att hitta bra gömställen i den trånga lägenheten.
”Jag konstaterade att jag i hela lägenheten inte längre hade någon låda,
något förvaringsutrymme som var mitt.”
Lika trång som lägenheten är är rollen som kvinna, maka och mor.
Valeria har ingenting som är hon, som är hennes. Allt hon gör, gör hon för andra.
Hon är bara "mamma" - t o m hennes man kallar henne mamma.
Som att hon, Valeria, inte egentligen finns längre.
Men dagboksskrivandet gör att Valeria upptäcker sig själv,
sina tankar, sitt inre.
Mer och mer börjar hon att ifrågasätta både sig själv, samhället och det liv hon lever.
Hon får en allt större längtan efter förändring, självständighet och frihet.
Hon vill få vara sig själv, vara "Valeria"!
Den här boken ger jag högsta betyg!
Jag blev helt uppslukad av den.
Den påminner till viss del om Elena Ferrantes böcker,
men jag tycker att den här är bättre!
Och jag kan tänka mig att den var mycket uppseendeväckande
och vågad när den först kom ut i Italien 1952!
.jpg)
.jpg)
